Det hela börjar med ett litet sidospår som är kopplat till naturen, järnvägen och att trängsel och sommargäster upprörde de boende även för 200 år sedan.

– Midsommar förr i tiden, säger hon, det var en helt annan grej. När järnvägen var klar 1856 blev det rusning från Göteborg. Det kunde komma 3 000 personer hit en enda helg.

Tre tusen? Här?

– Ja! Det var ju så vackert här ute, och det var ett av de första resmålen man kunde nå med tåg. Men det blev också stökigt. Så mycket fylla att man fick flytta stationen.

Vi skrattar, men det finns ett allvar under. Den industriella revolutionens nya infrastrukturer – som tågen – innebar inte bara utveckling. De ändrade människors rörelsemönster, vanor, möjligheter. Och ibland blev det för mycket av det goda.

– Den första stationen låg precis vid fabriken. Men Gibson, han gillade inte att arbetarna blev påverkade av festandet. Det blev fylla och slagsmål. Så man flyttade stationen bort till Aspen. Lite längre ifrån. Mer kontrollerat.

William Gibson var inte bara en företagsam skotte. Han var också gift med en syster till Olof Wijk, en inflytelserik göteborgare som redan köpt säteriet i Jonsered. Det var där det började. Genom svågerskapet kom Gibson hit – och såg möjligheterna i strömmarna från Säveån.

– De ville åt vattenkraften, berättar Hjördis. Vattenhjulen var drivkraften för textilmaskinerna. Och så byggde de fabriken. Sen växte allt snabbt.

Men det var inte vem som helst som fick arbeta. De första arbetarna skrev femårskontrakt. De kunde inte bara byta jobb eller flytta. På ett sätt påminde det mer om statares liv än om den fria arbetarrörelsen som senare skulle växa fram.

– Man kunde lösa sig en gång om året, men det var inte så enkelt. Det var ett sätt att hålla kvar arbetskraften.

Fabriken växte – och det gjorde också allt runtomkring. Gibson och sönerna byggde arbetarbostäder, skola, kyrka, sjukkassa, till och med ett eget jordbruk.

– De låg långt fram i jordbruksutveckling. De tog hit skotska lantbruksexperter som lärde ut täckdikning och nya plöjningsmetoder. De odlade rovor som barnen fick gallra på sommarlovet, minns Hjördis och ler.

Men det fanns också kontraster. Det är lätt att romantisera bruksortens anda, men Jonsered var också ett samhälle där chefen bestämde mycket – och där skillnaden mellan herrgård och arbetarbostad var milsvid.

– Jag har hittat bouppteckningar. David Gibsons cigarrförråd var värt mer än en hel kvarlåtenskap från en vanlig arbetare, säger Hjördis. Det säger en del.

David Gibson, son till grundaren, var inte bara disponent. Han var också sin tids PR-geni. Under 1870-talet var det en återkommande nationell mässa som 1871 hölls just i Göteborg. Gibson såg till att man sålde biljetter till en utflykt med tåg till Jonsereds fabriker och herrgården – med en medföljande journalist och smörjning av deltagarna. 300 personer bjöds in till herrgården. Det blev sprit, tilltugg och blåsorkester.

– Han visste exakt hur man fick uppmärksamhet. Han såg till att pressen var där. Artiklarna om Jonsered spreds i tidningar över hela landet.

På så vis spreds också varumärket Jonsereds fabriker – långt innan någon ens använde ordet varumärke.

Fabriken växte med tiden till ett av Västsveriges mest betydelsefulla industrier. Man tillverkade segeldukar, presenningar och senare även motorsågar. Den mekaniska verkstaden byggdes ut och blev under 1900-talet mer betydande än textilproduktionen.

Och det stannade inte där. Fabriken hade även egna fiskerättigheter. Rättigheterna gällde lax och reglerades genom ett privilegium från kronan från 1600-talet. Jonsereds fabriker ägde 12,5 procent och arrenderade resten från Göteborgs stad som arrenderade ut det till fabriken.

– Då rodde fyra män nattetid hela vägen från mynningen till kraftverket. Där klubbade man laxen. Det var rena romarslakten. Vi skulle kalla det rovfiske i dag, säger Hjördis och skakar på huvudet.

Den som tjuvfiskade kunde få böta en fjärdedels årslön. Så folk höll sig undan – även om myterna säger att det förekom.

Under 1900-talet förändrades mycket. Textilproduktionen minskade. Plasten ersatte säckväv och presenningar. På 1950-talet dog den siste Gibson på herrgården. Efter det följde märkliga år.

– I början på 80-talet försökte någon starta en dinosauriepark här. Det kom mycket folk, men man kom bara en gång. Sen blev det tyst. Det var inget någon ville besöka en andra gång.

Herrgården gick från hand till hand – privatpersoner, konstgalleri, bokförlag. Slutligen köptes fastigheten av Partille kommun och idag drivs trädgårdarna och herrgården i samarbete med Göteborgs universitet. Men även universitetsverksamheten har minskat. I dag är det framför allt kaféet, utställningarna och trädgårdarna som lockar – ett slags gömt utflyktsmål för den som vet.

– Men det blir för mycket bilar ibland. Vi har samma dilemma som på 1800-talet. Vi vill ha besökare – men inte för många.

Utställningen som nu visas i Grindstugan har tagit flera månader att sammanställa. Hjördis bläddrar bland bildkopior.

– Alla gamla fotografier är digitaliserade – men de är inte märkta. Det är bara ett nummer. Man måste öppna varje bild för att se vad det föreställer. Det tar tid.

Men det har varit värt det, tycker hon. Den här historien är viktig. Inte bara för Jonsered – utan för att förstå hur Sverige industrialiserades, hur brukssamhällen byggdes, hur makt och kontroll utövades.

– Jag tycker det är fascinerande hur medvetna de var. Det var inte tur att Jonsered blev stort. Det var skicklighet. Och planering.

Och såklart, lite whisky, cigarrer och representation på herrgården.

Denny Bågenholm

denny.bagenholm@lokalpressen.se