Och nog märks det. Den nyöppnade restaurangen, bara ett stenkast från Torreviejas populära strand, har redan börjat hitta sina stamgäster. Tapas med nordiska smaker, handplockade spanska viner, och en atmosfär som beskrivs som “hemma hos någon – fast bättre”. Men vägen hit har varit lång, krokig – och fylld av alpackor.

Mikael och hans fru Inger – numera mer känd som Elisa – har varit entreprenörer i hela sina vuxna liv. Tillsammans har de drivit eventbolag, serverat frukost till globala läkemedelsjättar, arrangerat mässor, turnéer och artistgalor. I över 25 år var Nordic Event ett av Västsveriges mest bokade företagseventbolag.

Men så kom pandemin.

– Hela vår bransch dog. På en vecka var allt inställt. Det var som att någon drog ut kontakten ur vägguttaget, berättar Elisa.

De ställde om snabbt. Med tre barn och en orubblig framtidstro köpte de Charlottenlund – ett charmigt, något förfallet gårdshotell djupt inne i de småländska skogarna. Där fanns bara ett problem: det låg bokstavligen mitt ute i ingenstans.

– Men det passade oss, säger Elisa. Vi ville bort från Göteborg, hitta lugnet. Och så hade vi ju alltid drömt om att göra något tillsammans, på riktigt.

Charlottenlund blev snabbt ett eget litet universum. Gäster från hela landet checkade in för att möta Highland Cattle-kor, alpackor, japanska koi-fiskar och ett värdpar som både lagade maten och sjöng i baren. Mikael liknade det vid ”Skansen möter Slow Food på landet”.

– Vi bodde där, jobbade där, andades det där. Och så en dag insåg vi att vi aldrig gick hem. Vi var redan hemma. Det blev för mycket, berättar Elisa.

Vändningen kom abrupt. Under ett arbetspass i köket skar Elisa av en nerv i handleden på en glasskärva. Det blev en brutal påminnelse om sårbarheten i att vara både ägare, kock, städare, receptionist och allt-i-allo.

– Med bara en fungerande hand klarar man inte att driva ett helt hotell. Det går inte. Då började vi tänka om.

Och som så ofta i Sjöholms liv – när tanken väl tagit fäste, gick det fort. I januari 2025 satt de i en hyrd lägenhet i Torrevieja och letade efter en lokal.

– Det var vår yngsta dotter Engla som pekade över gatan och sa: “Pappa, det är här du ska öppna.” Och vi bara… ja, det är klart vi ska, säger Mikael och skrattar.

Att öppna restaurang i Spanien utan att kunna språket är inget för den med svagt hjärta. Pappersarbetet är snårigt, tempot långsamt och NIE-nummer, fakturaregister och licenser snurrar i ett byråkratiskt virrvarr.

– Det finns alltid ett nytt papper du inte visste att du behövde. Och så är det helg. Eller siesta. Eller någon lokal helgdag. Det är alltid något, säger Elisa med ett trött leende.

Men trots alla hinder lyckades de. På några månader förvandlades en anonym lokal till en varm, inbjudande restaurang där varje detalj är genomtänkt. Koppartankar, marmorbänkar, rustika bord. Och i menyn: tapas med svenska förtecken.

– Jag vill inte göra köttbullar och sill. Det finns redan. Jag tar med mig mitt svenska kök, min kunskap och mina smaker – men jobbar med spanska råvaror. Det blir något nytt, säger Elisa.

Hon vill inte ha friterat eller slentrianrätter. Istället hittar gästerna rätter som kantarellpaté med västerbottenskrisp, charkbräda med spansk Serrano med svensk syrad rödlök – och hennes egen version av chèvre chaud, där fransk ost möter rosmarin från Alicantes sluttningar.

– Det är inte traditionellt. Men det är ärligt. Det är mitt kök, säger hon.

Det är också tydligt att Mikael och Inger är varandras motpoler – och komplement. Hon planerar menyer, kvalitetssäkrar serveringen, ser detaljer. Han beställer kopparfat direkt från Galicien, gör vinresor till La Rioja och skriver deviser på väggen som ”Man kan inte bromsa i uppförsbacke”.

– Det är från Maria Lundqvist i serien "Sally". Och det är min livsfilosofi, säger han. När det känns motigt – gasa.

Han beskriver Little Village som första steget. Fler restauranger är på ritbordet. Men just nu försöker de hitta något mer grundläggande: vardag.

– Vi har inte badat än. Fast havet är 200 meter bort. Men det kommer, säger Inger och ser ut mot gatan.

När hösten kommer hoppas de ha sålt Charlottenlund. Att restaurangen rullar – men utan att de behöver vara på plats varje dag. Kanske har de till och med hunnit träffa andra svenskar, kanske haft en grillkväll eller två.

– Eller så har vi startat ett till ställe. Man vet aldrig, säger Mikael. Men det är väl det som är grejen. Att man kör. Och så får man se vad som händer.

PUFFTEXT

Rubrik: Från Västsverige till soligt tapasimperium

Brödtext: Little Village visar att mod, envishet och lite galenskap kan skapa stora drömmar.

Denny Bågenholm

denny.bagenholm@lokalpressen.se