Det började som så många gånger förr, med ett litet frö och stora förväntningar. 

Och mitt lilla tomatfrö slog rot och ett skott tittade upp ur jorden.

Det var den första våren i vårt lilla radhus och jag hade bestämt mig för att det här skulle bli året då mina fingrar skiftade färg till grönt. Jag skulle ha ståtliga tomatplantor, långa gurkrankor, röda paprikor, klättrande sockerärtor, jordgubbs- och smultronplantor, dill och gräslök. Jag planterade vattenmelon och midsommarpotatis, som senare visade sig vara röd höstpotatis. 

Jag gick med andra ord ALL IN. Ett tag kändes det som att jag inte gjorde annat än att vattna små plantor, plantera om små plantor, binda upp små plantor och flytta runt små plantor. 

Jag har alltid beundrat de som behärskar den här ädla odlingskonsten, vars trädgårds grönskande prakt bara ligger och vilar under vintern, för att väckas till liv av den första vårsolen. 

Det var just detta jag såg framför mig när jag släpade hem pallkragar, köpte jordsäckar för en förmögenhet och monterade ihop ett miniväxthus. Jag ville skapa grunden till en trädgård som skulle kunna leva vidare i åratal och jag kunde nästan inte vänta till den första skördetiden. 

Tänkt att komma och hälsa på någon och få säga “istället för en blomma” och räcka över en korg med egenodlade grönsaker. 

Det är den målbilden jag ser framför mig när jag för andra gången planterar om min lilla tomatplanta i en större kruka och nyper av “tjuvskotten” som jag lärt mig. 

Den har blivit lite stadigare och fått små blomknoppar som snart, förhoppningsvis, ska förvandlas till små söta körsbärstomater. 

Barnen bygger fågelskrämmor av piprensare och aluminiumfolie för att hindra skatorna från att äta upp bären. Jag lägger nät över pallkragarna för att mota bort sniglar. Vi vattnar, rensar och gödslar – i evigheter.

Gurkorna i fönstret på övervåningen har börjat växa, smultronen, sockerärtorna, dillen och gräslöken likaså, men paprikan, vattenmelonen och jordgubbarna hyser jag mindre hopp om.

Augusti kom och gick, men fortfarande inte en enda liten röd körsbärstomat på plantan, som så sakteligen börjat vissna.

Jag ger upp, slänger alla hoptorkade plantor i komposten och packar ihop krukor och växthus. 

När jag summerar min första odlingssäsong kan jag helt klart konstatera att den kostade mer än vad den smakade. 

Något som inte heller smakade så mycket, men som istället bar på betydligt mer växtkraft än min stackars tomatplanta, var den röda höstpotatisen. Den fick familjen stå ut med att äta ända fram till nyår.

Johanna Roos

johanna.roos@lokalpressen.se