Salongen fylls långsamt. Små presenter, reflexer formade som små hjärtan hålls i händerna på besökarna, en påminnelse om att vara rädd om sig i novembermörkret. På scenen står en enkel stol, en mikrofon och en projektorduk. Inga stora scenbyggen, inga krångliga effekter. Den här eftermiddagen är det orden, och människorna – som är huvudpersoner.

– Ett varmare Partille handlar om just det här, säger Annicka Plos, diakon i Svenska kyrkan och en av initiativtagarna.

– I ett landskap där man säger hej till varandra mår både den enskilda individen och området bättre.

Ett varmare Partille föddes för två år sedan, som en workshop med olika föreningar och trossamfund. Man sågs, pratade om ensamhet och kom fram till tre enkla budskap: säg hej, småprata, bjud med. Sedan dess har nätverket vuxit. I dag finns ett 20-tal organisationer med – från kyrka och Röda Korset till föreningsliv, vårdcentraler och lokala företag.

När Röda Korset sökte pengar för att bjuda alla volontärer, förtroendevalda och anställda på en föreläsning var det Bob Hanssons namn som hamnade längst upp på önskelistan. Poeten som gjort snällhet till forskningsområde, och underhållning.

– Ju mer jag har forskat och levt, desto tydligare verkar det vara att vi är viktigare för varandra än vad vi oftast går runt och tror, säger Bob när han greppar mikrofonen.

Han skojar om sin skånska, om att vilja låta som en ljudboksuppläsare och om hur svårt det kan vara att säga ”hej” till någon man inte känner. Salen skrattar. Men mitt i skratten landar berättelserna, de där som stannar kvar.

En av dem handlar om två för tidigt födda tvillingar, där den ena håller på att tappa livslusten tills en sjuksköterska bryter mot reglerna, lyfter över den lilla kroppen till syskonets kuvös, och något händer. Den större tvillingen lägger armen om den mindre, hjärtat stabiliseras, andningen lugnar sig.

– Vad var det som gjorde skillnaden mellan liv och död? frågar Bob.

– En enda arm som användes. Och här sitter ni, med så många armar.

Han låter blicken svepa över publiken och ber alla sträcka upp händerna. På sekunden förvandlas lokalen till en skog av armar, skratt och lite blyghet.

Sedan får publiken göra något så enkelt som att ge varandra komplimanger i en minut. Det blir fnissigt, ovant, generöst. Efteråt frågar Bob hur många som känner sig lite lyckligare nu än för en minut sedan. Flera händer åker upp.

– Det här är så fint, säger han. Ni blev lite lyckligare av att göra någon annan glad. Det är ganska kostnadseffektivt.

Snällhet, menar han, är allt annat än mesighet. Det handlar om att skapa trygghet, psykologisk säkerhet. Om att göra det lättare för människor att använda den kompetens de faktiskt har.

– Snällhet är inte ett hot mot kompetens. Det är en förutsättning, säger han.

I pausen står människor kvar i bänkraderna och pratar vidare. Någon berättar om en granne som alltid dukar fram frukost. En annan berättar om den gången en helt okänd man ställde ner en kopp kaffe på bordet på hamburgerrestaurangen, när tårarna inte gick att hålla tillbaka.

– Tänk att det finns sådana människor, läser Bob upp ur sin bok “Snällast vinner”.

Det är också just de människorna Ett varmare Partille vill locka fram, eller kanske snarare hjälpa oss att upptäcka att vi redan är. De som ser den där ensamma personen i mataffären. De som vågar sätta sig ner bredvid någon på en bänk. De som säger hej, fast det känns lite ovant.

Efter föreläsningen stannar Bob kvar en stund i gången mellan bänkarna. Någon vill tacka, någon vill få en bok signerad, någon vill bara säga just ”hej”.

När han får frågan varför världen ser ut som den gör, om nu snällhet är så effektivt, skrattar han lite trött.

– Vi är ju inte rationella varelser, säger han. Vi tar emotionella beslut. Är vi rädda så skyddar vi oss, ibland på sätt som gör världen hårdare. Men om vi inte hade varit så snälla som vi faktiskt är, hade vi aldrig överlevt som art.

Han berättar om hjärnans förkärlek för dåliga nyheter, om hur många komplimanger som behövs för att väga upp en kritisk kommentar, och hur viktigt det är att ibland välja vad man stoppar in i huvudet.

– Precis som du väljer frukost kan du fråga dig: vad är det snällaste jag kan ge min hjärna nu? säger han.

Till Lokalpressens läsare vill han skicka med en uppmaning som ligger nära “Ett varmare Partilles” tre korta budskap:

– Fundera på vem du kan höra av dig till i dag. Någon som skulle bli glad av ett sms, ett samtal, en kaka, eller bara ett hej.

När kvällen kommer väntar ännu en föreställning. Men innan Bob Hansson går vidare vänder han sig om mot salen en sista gång.

– Tack för varje gång ni fått en impuls att göra något för någon annan. Och för varje gång ni faktiskt har följt den, säger han.

Det flesta har lämnat Partille Kulturum med förhoppningsvis föreställningens viktigaste ord i huvudet:

Säg hej.

Denny Bågenholm

denny.bagenholm@lokalpressen.se