När vernissagen för Carl-Einar Häckner slår upp portarna är det som att kliva rakt in i en värld där konst, humor och magi flyter samman.

Det är fullt nästan direkt. Besökare rör sig mellan rummen, stannar upp, lutar sig närmare tavlorna – och skrattar. För här händer något mer än det som vanligtvis sker på en konstutställning. I ena hörnet diskuteras färg och form, i det andra hörs spontana skratt när Häckner själv bjuder på en kommentar eller ett infall.

– Det är ju fantastiskt mycket folk, säger han mitt i vimlet, med ett leende som avslöjar att han trivs.

Och det märks. Han rör sig vant mellan besökarna, lika mycket scenartist som konstnär. Ena stunden pratar han om sina tekniker – bläck som rinner snabbt över papperet, akryl som byggs upp i lager, skulpturer i stål – nästa stund glider samtalet över i humor, ordlekar och små, oväntade betraktelser.

– Det här är bara en förlängning av mitt uppträdande, förklarar han. På scen försvinner man i ett mirakel. Här kan man försvinna i bilderna i stället.

Bakom att få utställningen till Partille står Partille konstförening, där Christina Hjerpe varit en drivande kraft. Idén föddes ur en vilja att locka fler besökare och ge föreningen ny energi.

– Vi ville göra något som verkligen märks, något som drar folk. Och det här… det blev ju precis så, säger hon och blickar ut över den fulla salen.

För det är verkligen fullt. Människor i alla åldrar samsas i rummen, vissa nyfikna på konsten, andra på personen bakom. Många stannar länge, går tillbaka, upptäcker nya detaljer. Några pekar, andra står tysta en stund. Det är ett levande flöde, nästan som en föreställning i sig.

Själv beskriver Häckner känslan som total närvaro.

– Det är som att simma. Slutar man, då sjunker man. Jag är mitt i det nu, säger han.

Hans konst bär tydliga spår av samma lekfullhet som hans scenpersona. Bläckbilderna är snabba och intuitiva, nästan som fångade ögonblick. Akrylmålningarna öppnar upp andra världar, medan skulpturerna ger tyngd åt det annars flyktiga uttrycket. Allt är original – varje verk unikt.

Och kanske är det just det som drar så många till “Slottet” denna dag. Att få möta något som känns äkta, spontant och nära. Inte bara se konst – utan också känna den.

När Carl-Einar Häckner sen tar mikrofonen övergår snabbt invigningstalet till en trolleriakt och komisk show med en röd ballong som huvudrollsinnehavare. Det blir en stunds improvisation som lockar till skratt och eftertanke.

– Måla är som att kratta löv. Det man gjort finns kvar efteråt. Högen med skisser, tavlor, papper växer. Det går fort. Blir vad det blir. Siluetter, vemodiga streck, naiva svängar och plötsligheter. Kanske är det ett självporträtt av den svartvita karaktär, som går vid min sida i allt. Målar i tusch. Passar mig. Torkar fort. Svarta streck som blir till en berättelse. Vill inte veta hur det går till. Vill bara göra. Vill vara mitt i. Livet är en tavla. Jag försöker påverka livet. Därför målar jag, säger Carl-Einar Häckner avslutningsvis.

Denny Bågenholm

denny.bagenholm@lokalpressen.se