Hon har tagit sig ur saker som knappt den värsta mardröm kan uppbringa. Ändå så står hon här och mäter upp kaffe i bryggaren. Hon säger att hon älskar fika, men att hon sällan äter det. Men idag när hon ska berätta en bråkdel av vad hon varit med om slås det på stort. Kletiga vaniljbullar och kladdkaka. Hon pratar på från första sekund och redan efter fem minuter känns det som att prata med en gammal vän.

– Jag har alltid varit social och pratar gärna i telefon i timmar. Det kan vara samtal om nästan vad som helst, allt från vardag till mer djupa samtal, säger Evelina som egentligen heter något annat.

På en mindre ort i Västsverige bor en kvinna med mörkt axellångt hår och stora vackra ögon. Hon lever på en skyddad adress tillsammans med sin man sedan några år tillbaka. I den förhållandevis lilla lägenheten finns sådant som finns i de flesta hem. Det är ombonat och smakfullt dekorerat med bilder på väggarna, och vinglas uppställda i rader på en hylla framför den stora soffan. Det är varmt, inbjudande och tryggt. Men kvinnan som bor här kommer från förhållanden där livet har varit allt annat än lugnt.

– Det känns helt otroligt att jag är här som jag är idag. Att jag är gift och bor tillsammans med någon som jag älskar. Det hade jag aldrig trott på när jag var som djupast på botten.

Evelina är tjejen som bodde i Västra Bodarna fram till att hon var 12 år. Efter detta flyttade hon till en annan mindre ort i Västra Götaland, som blev hennes primära uppväxtort. Sedan började år av familjehemsplaceringar, orolighet och osäker anknytning. Några år senare, när hon var runt 20 år gammal, blev hon tillsammans med en kille som skulle komma att visa sig vara början på nästa mardröm.

– Han misshandlade mig både fysiskt och psykiskt. Han isolerade mig från familj och vänner. När jag vid ett tillfälle var på väg ifrån lägenheten slog han mig med knytnävarna och sparkade mig, så kom en kvinna på cykel förbi av en slump. Hon såg detta och hjälpte mig därifrån, och hade hon inte kommit där och då hade jag inte kontaktat polisen om detta. Han blev senare dömd för misshandel och övergrepp i rättssak, berättar Evelina.

Att bli slagen kändes efter ett tag som en del av vardagen för Evelina och något som hon, märkligt nog, kunde hitta en igenkänning i, vilket gjorde att hon stannade kvar. Några år senare, när hon hade lämnat den relationen bakom sig, träffade hon en ny kille, som även han visade sig att vara av samma virke som den tidigare pojkvännen.

– Det var den killen som jag var tillsammans längst med och han som verkligen fick mig att känna mig komplett värdelös. Jag var ingenting. Betydde ingenting. Han slog mig, drog runt mig i håret, låste in mig i lägenheten och vägrade att släppa ut mig. Han var blandmissbrukare och sålde mig för att finansiera sitt narkotikamissbruk.

Evelina berättar vidare om hur männen behandlat henne. Som en utomstående part är det svårt att förstå att denna kvinna som sitter i soffan med en kopp svart kaffe och fika uppdukat på bordet varit med om oräkneliga övergrepp, misshandel på alla plan och ett eftervåld som allt tillsammans lett till diagnosen PTS, posttraumatiskt stressyndrom. Hon ser för det mesta ut som att vara trygg och pratar gärna om sina känslor, men något skär över hennes blick när hon funderar djupare på detaljer.

– Det är en del saker som jag inte minns så bra, vilket troligen beror på upprepade trauman. Samtidigt minns jag massvis med händelser väldigt tydligt. Det är svårt att förklara, men ibland får jag bara tänka att det är så det är, och det kanske är lika bra, säger Evelina och låter blicken fokusera på något oklart medans hon funderar.

Efter flera år av daglig misshandel tog hon till slut kontakt med socialjouren, som rådde henne till att lämna platsen hon var på för att ta sig till en kvinnojour på en annan ort.

– Jag tog det viktigaste jag hade i en kasse och lyckades ta mig till kvinnojouren i Skövde. Det var den enda som hade plats för mig, men jag fick inte hjälp att ta mig dit. Det fick jag lösa själv, vilket jag kan tycka är rätt dåligt.

Efter ungefär två veckor på kvinnojouren började nästa cirkus att ta fart. Evelina har bott på olika delar i landet, bland annat i Sundsvall och Jönköping, varpå det var vid den småländska staden som hon blev hämtad av Magnus en dag för åtta år sedan.

Magnus är en man i 50-årsåldern som tillsammans med tre kollegor driver ett företag som arbetar med att skydda människor. De anlitas av Göteborgs kommun och har nära kontakt med socialtjänsten och bistår dem med boenden, hjälp och skydd för de som behöver.

Magnus företag finns på Hisingen sedan ett antal år tillbaka och ses som ett starkt alternativ för de som behöver hjälpen.

– Jag har arbetat i 25 år i den här branschen, samtidigt som en av de andra ägarna hållit på med liknande arbete i 22 år. Vi vet hur detta fungerar och hur man bör arbeta för att ge största möjliga skydd till de som behöver oss, berättar Magnus.

Likt namnet Evelina heter även Magnus något annat. Anledningen till att han inte kan gå ut med namn och bild är för att han måste säkerställa säkerheten för sina klienter i största möjliga mån. Han började sin karriär inom just detta område när han arbetade för ett annat vårdbolag som också erbjuder stöd, hjälp och boende för utsatta, men driver idag sin egen verksamhet.

I nuläget har Magnus och hans kollegor 12 stycken klienter som de arbetar med. Jobbet kan innebära stödsamtal och hjälp i vardagen ena dagen, medans de nästa dag följer med till någon myndighet för ett möte.

Vilken är den svåraste delen i ditt arbete?

– Jag skulle nog säga det som uppstår när våra klienter får en sekretessmarkering. Det i sig är inte svårt, utan är nödvändigt, men allt detta med att kunna logga in med bank-id och hantera ärenden blir bökigare. Det krävs ofta att man måste besöka de fysiska lokalerna på ett annat sätt än om man inte har den markeringen, vilket försvårar en del, säger Magnus. Han tillägger:

– Även att höra historierna om vad våra klienter varit med om kan vara tufft att ta in.

När Magnus företag anlitas primärt av Göteborgs kommun sker ett antal saker på rutin. Först plockas klienten upp av företaget, mat inhandlas för ett antal dagar, processen av en sekretessmarkering inleds och klienten får en särskild postadress. Hen får också hjälp med byte av bank/telefon/abonnemang och andra liknande saker om behovet finns. I samråd med socialtjänsten görs en riskbedömning för att sen tillsammans med klienten göra en säkerhetsplanering så de utsätter sig för så lite risker som möjligt.

– Det är ett rigoröst säkerhetstänk. Det gäller att ligga på gränsen där man tänker säkerhet utan att skapa paranoia. Vi vill inte låsa in våra klienter i lägenheter. Visst, det är en enkel lösning, men det är inget vi eftersträvar då det inte är ett värdigt liv och inte blir hållbart i längden. Det vi vill uppnå är att klienten ska kunna leva ett så normalt liv som möjligt utan att tumma på sin säkerhet. 

Magnus företag blev vägen ut ur mörkret för Evelina. Under flera år stod hon under deras hjälp och beskydd, och lever idag förhållandevis trygg med sin man på en mindre ort i Västsverige.

– Magnus och hans kollegor har gjort en enormt stor skillnad för mig. De fanns kvar när alla andra svek och inte orkade mer. Jag har fortfarande kontakt med Magnus idag och han har en speciell plats för mig i livet. Han engagerar sig helhjärtat i en och gör allt för att man ska kunna ta sig ur sin situation, berättar Evelina.

Både Evelina och Magnus vill uppmärksamma våldsutsatta, både män och kvinnor, att hjälp finns att få. Det gäller bara att våga ta steget, som ibland kan vara mer skrämmande än stort.

– Om man inte vill vända sig till socialtjänsten eller polisen kan man kontakta kvinnojourer/mansjourer, eller sjukvården. Eller så kan du hinta om dina problem på arbetsplatsen, som förhoppningsvis hjälper dig att ta vidare kontakt. Eller om du har barn, prata med personalen på förskolan/skolan, de har anmälningsplikt ifall de misstänker att något är fel. Det kan vara första steget ut, säger Magnus.

Helena Fredriksson

helena.fredriksson@lokalpressen.se