– Jag fick en chock (haha). Det var så grått och folk pratade inte med varandra. Jag är en väldigt social person, och det var svårt i början, berättar Emilija.

Hemlängtan till trots, så valde hon att stanna. När hon blev gravid två år senare blev beslutet definitivt. Göteborg skulle bli deras nya hem – åtminstone tills familjen eventuellt ville något annat. I dag, drygt tio år senare, bor hon med man och två barn i Nya Hovås och beskriver området som en av de största anledningarna till att hon verkligen rotat sig i Sverige.

– Barnen trivs jättebra här. Allt finns nära, skolan är tre minuter bort och vi har naturen precis intill. Det är svårt att inte bli förälskad i området, säger hon.

Från sitt första boende i en HSB-lägenhet på Hisingen tog engagemanget snabbt fart. Hon gick med i styrelsen, tog hand om sociala medier, blev ordförande – och fortsatte på samma spår när familjen flyttade till Hovåsallén under 2022.

– Jag tycker om att bidra där jag bor. Demokrati är inte bara något som sker vart fjärde år, det är också grannskapet, bostadsområdet, de små besluten. Jag gillar att kunna vara med och påverka.

Parallellt arbetar hon heltid som verksamhetschef inom Bräcke diakoni, pluggar till fastighetsförvaltare och jonglerar barnens fotboll, karate och läxor. Men Emilija beskriver det inte som en belastning, snarare tvärtom.

– Jag får energi av människor. Det händer alltid mycket runt mig, och det trivs jag med.

Nu har hon även blivit tillfrågad om att bli HSB-ledamot, ett uppdrag som innebär att stötta andra bostadsrättsföreningar.

– Jag vet inte vart det leder, men jag är öppen för möjligheter. Jag planerar sällan långt i förväg, utan gör det som känns rätt nu.

Men det är något annat än styrelser som hon vill lyfta allra mest: betydelsen av civilsamhället. Hon menar att föreningslivet är en genväg in i det svenska samhället, för den som är nyanländ och saknar ett socialt nätverk.

– Man behöver inte kunna perfekt svenska eller ha några särskilda kunskaper. Det räcker med att vilja vara med och bidra. Jag hade inte klarat mina första år här utan det sociala sammanhanget jag fick genom föreningar.

Hon önskar också att fler infödda svenskar vågar möta nya grannar med öppenhet – och att personer som kommer från andra länder inte håller sig tillbaka av rädsla för att ”inte passa in”.

– Jag tar aldrig för givet att någon behandlar mig annorlunda för att jag inte är född här. Men många andra nyanlända gör nog det. De tror att de är mindre värda eller inte hör hemma. Där behöver vi vara mer inbjudande.

Hemma pratar hon och maken för det mesta makedonska med barnen, även om barnen oftast svarar på svenska. Men identiteten får formas naturligt, menar Emilija.

– Det viktiga är att de känner sig hemma här, vilket de gör. Var vi kommer ifrån finns alltid med, men det behöver inte vara hela deras identitet.

Aron Mikael Sik

aron.mikael.sik@lokalpressen.se