I ett villaområde i Backa finns ett hus likt många andra. Åtminstone avslöjar fasaden inte någonting om husets inre och dess boende. Men här bor Malin Wahlstedt, barnbarn till den mångfacetterade framlidna Viola Wahlstedt. Över en kanna presskaffe kommer Malin att berätta om boken som nyss släppts om hennes mormor.

– Jag ser min mormor som någon slags förebild om hur man ska ta sig an livet. Tankarna om att skriva en bok om henne har länge varit en idé, och nu är den klar, säger Malin.

Kvinnan i soffan draperad med en färgstark filt är barnbarn till skulptören, tecknaren, grafikern, journalisten och inte minst författaren Viola Wahlstedt. Viola hann under sitt långa liv med mer än man kunnat ana. Bland mycket annat såg hon Nazityskland med sina egna ögon och skrev om det för olika tidningar och tidskrifter.

Senare i livet skulle Viola komma att leva med mayaindianer under en period. Detta efter att hon mottagit sin "kärringpension" som hon själv kallade den.

– Viola hade under hela livet en lust att komma ut i världen för att träffa udda och främmande människor. Det var inget hon blev rik på, utan det var snarare mer att hon levde från hand i mun, men jag tror att det gav henne mer än vad många andra hinner uppleva, säger Malin.

För att kunna sammanställa boken och kunna se mormoderns egna tankar har Malin tagit sig an en uppsjö av texter, noteringar och osammanhängande pappershögar. Bland annat fann hon flertalet brev från Violas brevväxling med Astrid Lindgren, som verkar ha haft en liknande pondus som Malins mormor.

– Hon var en brinnande ateist och valde under hela livet att lägga störst fokus på sig själv. Detta är något som barnen, kanske främst min mamma, fått lida för. Min mamma bröt kontakten med Viola och de hördes inte på flera år, men jag kom senare att få en relation med min mormor, vilket jag är tacksam för. Hon är min största förebild för hur livet bör levas.

Utöver de historiska vingslagen av Violas tankar i pappersformat har Malin även ett antal ljudklipp från Sveriges radio från intervjuer av hennes mormor. Dessa spelar Malin upp i det genuint inredda vardagsrummet i villan i Backa.

– Det hörde till att de skulle läsa upp sina manuskript som de höll på att arbeta med. Då satt de andra och handarbetade eller stoppade strumpor eller vad de nu gjorde. Då var det alltid ett par stycken som satt där och så kom hembiträdena in med en kaffebricka och då passade jag på att smita in, berättar en äldre kvinna. Hon fortsätter:

– Mamma hade en korgstol som som stod i en hörna, så blev det ett litet hörn för mig att krypa in i och där låg jag och lyssnade på när moster Laura läste ur "Barnen från Frostmofjället". Och jag var ju väldigt djupt gripen. Men när de istället skulle läsa något annat, så som kärleksromaner, då fick jag inte höra på, för det skulle ju inte små flickor på den tiden höra på. Så då blev jag utkörd och fick inte vara med, berättar Viola med sin anrika och pondusfyllda röst.

Det är tydligt att Viola Wahlstedt var en kvinna med mycket integritet och starka åsikter. I andra ljudklipp som Malin spelar upp hörs Viola tydligt ta avstånd från att serva män just för att hon är kvinna, eller för att använda Violas egna ord "att vara en dadda". Det hörde helt enkelt inte hemma i hennes värld.

– Hon var heller inte mycket för detta med att umgås med andra människor, åtminstone inte privat. Då ville hon vara ifred och ägna sig åt sådant som hon fann intressant. År 1948 köpe hon en fäbod i Härjedalen, som vi fortfarande har kvar, och här trivdes hon otroligt bra. Hennes närmaste grannar var samer och hon kom att sätta stort värde på den okomplicerade relationen hon kunde ha till sina grannar, berättar Malin.

Boken "Jag vill vara FRI, förstår du." känns som en självklar titel på delhistorierna från Violas liv. Samtidigt känns det som att den även kunde handlat om Malin själv. Åtminstone för den som får se en bit av henne och hennes mormor denna eftermiddag.

Hur lik skulle du säga att du är din mormor?

– Mycket lik, skulle jag säga. Mormor var väl kanske inte ett psykiskt praktexemplar, men det är väl inte någon egentligen. Jag skulle dock säga att jag tror att jag är en mer välfungerande person och lever ett liv där jag inte vill låta möjligheter försvinna på grund av rädsla eller annat. Sen tror jag att jag är något mer uthållig än Viola.

Hur skulle du sammanfatta bokens innehåll?

– Det är en bok om hur det var att vara frilansjournalist på 1930-talet, men även livet som barnboksförfattare. Det är en sammanställning av delhistorierna av hennes liv och jag tänker att det kan vara en inspiration för unga människor om hur man kan ta sig an livet. Det finns så mycket man kan göra och allt handlar om en balans mellan äventyr och trygghet.

Malin Wahlstedt har ägnat flera år att skriva boken om sin mormor och menar att det är ett självklart ålderstecken att intressera sig för biografier.

– Sen är det ännu töntigare att skriva om sin mormor. Men jag kände ett behov att ta reda på hur det egentligen var, genom Violas egna ord och tankar. Jag kan se de som både ett varnande exempel och en lockelse, beroende på hur man ser det. Livets mening är att samla på sig anekdoter, och det lyckades hon med. Hon var inte en mytoman, men en rabulist, säger Malin eftertänksamt.

Vad blir ditt nästa projekt?

– Jag har så mycket idéer som slåss om utrymme i huvudet. Det finns så mycket som hänt, men som ingen skrivit om, så som mormors liv. Vi får se vad det blir härnäst, men känner jag mig själv rätt är jag klar med nästa bok runt år 2040, säger Malin och skrattar.

Helena Fredriksson

helena.fredriksson@lokalpressen.se