Vi träffas i Partille, där resan en gång började och där paret nu försöker hitta tillbaka till vardagen. Rebecka, undersköterska, och Hannes, tidigare säljare men numera aspirerande cykelmekaniker och kanske framtida brandman, har båda nytvättade kläder på sig. Det var inte alltid fallet under resan.

– Fyra dagar utan dusch i regnkläder – det är en särskild doft, skrattar Rebecka.

Resan började i augusti 2024, med färjan till Danmark från Göteborg och sedan vidare ner genom Västeuropa. Tyskland, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Spanien, Portugal – och sedan hela vägen tillbaka via Italien, Grekland, Balkan, Alperna och till slut Tyskland igen. En loop på över 14 000 kilometer. Helt utan elcykel.

– Vi hade aldrig gjort något liknande innan. Ingen av oss var särskilt cykelintresserade, berättar Hannes. Men vi ville göra något stort tillsammans. En gemensam dröm.

Inspirationen kom från en vän som cyklat till Afrika. Efter en testtur i Danmark – som Rebecka minns som "blåsig, blöt och skitjobbig" – bestämde de sig ändå. Spara ihop pengar, köpa utrustning, fixa cyklar – och ge sig av. Rebeckas cykel köptes för 5 000 kronor på Marketplace. Den höll hela vägen.

– Min cykel funkade bättre än Hannes nya, säger hon och flinar.

Deras packning var minimal: tält, sovsäckar, stormkök, några ombyten och nödvändiga verktyg. Allt annat fick anpassas längs vägen. Det mesta bar de i cykelväskor som fästes direkt på ramen. Vardagen handlade om att äta, cykla, hitta vatten, laga mat, och ta sig fram. Det enkla livet – men också ett liv där varje liten detalj räknas.

Paret hade med sig tält och stormkök, men ofta sov de hos främlingar. Genom appen Warmshowers, en slags couchsurfing för långfärdscyklister, hittade de hem över hela kontinenten.

– Folk har varit otroligt generösa. Vi har fått nycklar till hus, blivit bjudna på trerättersmiddagar, lånat badkar och till och med fått en skickad från en konstnär vi bodde hos i Rom, berättar Hannes.

– Man kommer nära kulturen på ett annat sätt, säger Rebecka. Det är inte som att bo på hotell. Det blir samtal, historier och dofter från köket. Och ofta väldigt varma möten.

Ibland sov de också i skogen eller på fält. Inte alltid lagligt – men nödvändigt. Det fanns nätter när det ösregnade så tältduken dröp av lera. Och dagar med 40 graders hetta i Kroatien. Men också ögonblick av total stillhet – när solen gick upp över en alptopp, eller när kaffet smakade extra gott efter två mils uppförsbacke.

I Portugal kom den kanske tuffaste perioden, mitt i vintern. Solen gick ner redan vid 16, nätterna var kalla och tälten blev fuktiga. Hemlängtan smög sig på.

– Jag hade nästan bestämt mig för att ta ett tåg hem, erkänner Rebecka. Men vi pratade mycket – och efter några dagar vände det.

Att cykla ett år tillsammans, leva på 50 euro om dagen, och aldrig komma undan varandra, sätter relationen på prov.

– Vi hade PMS-gräl i Alperna, skrattar Rebecka. Men vi har blivit bättre på att prata. När vi märker att något skaver, då stannar vi och tar en kaffe. Pratar. Och så går det över.

– Man lär sig också mycket om sig själv, säger Hannes. Hur man reagerar när man är trött, hungrig, blöt och kanske på fel plats. Det har varit tufft ibland. Men också stärkande. Jag är nog ännu mer kär i Rebecka nu än innan vi åkte.

– Och jag har inga hemligheter kvar, fyller Rebecka i. Han har sett alla mina sidor – och luktat på dem också.

Samtidigt har turerna också förstärkt deras tillit. De har klarat kyla, stress, utmattning – och att sätta upp tält i ösregn på fem minuter.

– Löser man det här, då löser man nog det mesta tillsammans, konstaterar Hannes.

Bland höjdpunkterna nämns Baskien ("grönt och tropiskt"), Normandie ("som att cykla genom ett vykort") och Kreta – där Rebeckas familj mötte upp.

– Och där vi badade bort all träningsvärk, säger Rebecka.

Att cykla in mot Paris var också en upplevelse i sig.

– Det var häftigt men galet. Trafiken, ljuden, allt. Som att cykla rakt in i en film, berättar Hannes.

Maten då? Frukost bestod oftast av gröt, lunch av äggmackor, och middag av pasta med tonfisk. Allt lagat på stormkök. Lyx? Ja – om man hade färska grönsaker till.

När Rebecka och Hannes nu är tillbaka i vardagen är kroppen trött men hjärtat fullt. De drömmer redan om fler turer. Kanske cykla i Alperna på semestern. Kanske bjuda hem andra cyklister, som ett sätt att ge tillbaka.

– Vi har sett så mycket godhet i människor. Det vill vi föra vidare, säger Rebecka.

– Och så är vi fortfarande tillsammans, fyller Hannes i. Det måste ju ändå betyda att det funkade rätt bra.

De skrattar. Det är ingen tvekan om att de vunnit mycket mer än starka ben. Deras Instagram är full av minnen, bilder på vyer, möten och små stunder av vardagsmagi. Några av människorna de mött hör de fortfarande av. En italiensk familj ska till och med skicka en tavla de målat som tack för besöket.

Och cyklarna? De står nu i förrådet, redo för nästa tur.

– Vi är inte klara än, säger Rebecka. Det här var bara början.

Denny Bågenholm

denny.bagenholm@lokalpressen.se