Det är strålande sol på Selma Lagerlöfs torg i Backa. Majmåndagen som annars kanske inte skulle göra så mycket väsen av sig fylls idag av trumpetmusik och hejarrop mitt på torget. Ett antal personer med nummerlappar på bröstet tar sig över mållinjen i olika tempon, och alla blir tilldelade en medalj för sin insats. Miniloppet för ett demensvänligt samhälle är en succé år 2025.

– Det är rekordmånga som anmält sig till loppet i år. Det är fjärde gången som vi arrangerar detta och varje år ökar det med antalet intresserade, vilket både är kul och otroligt viktigt, säger Malin Birath, demenssköterska vid Göteborgs äldre samt vård- och omsorgsförvaltning.

Tillsammans med eventets lilaklädda arrangörer står även en kvinna i klargul väst. Det är Eva-Britt Johansson, ordförande för Lerums demensförening. Hon är här för att sprida information och föra samtal om allt som tillkommer vid en demenssjukdom.

– Vi måste prata mer om demenssjukdomar och hur utbrett de finns i samhället. Med sådana här tillställningar blir det ypperliga möjligheter att dela med sig av allt som ingår när man pratar om demens. Vi kan inte bara prata om sjukdomens slutskede, utan det finns så mycket mer att prata om innan sjukdomen går så långt, säger Eva-Britt.

Miniloppet för ett demensvänligt samhälle är ett event som drar människor i olika åldrar och kön. Detta skapar en gemenskap och tillhörighet som är något av det viktigaste att komma ihåg när någon får diagnosen.

– Vi vill att människor med demens ska fortsätta att vara en del av sammanhanget och livet. Ju mer vi pratar och informerar, ju mer minskar vi ensamheten, som i sig är dödligt. Fokus ska ligga på att må bra, äta bra och att ha en samvaro, säger Malin Birath. Hon fortsätter:

– Många anhöriga säger sig bli osäkra på hur de ska bete sig när någon blir demenssjuk, men det är inte svårt. Ta det lugnt, lyssna på personen, erbjud hjälp och ge personen tid. Vi vet alla hur sakta tankarna kan gå när vi är trötta, och då är det skönt att veta att människor finns där för att möta en.

Någon som tagit sig runt miniloppets bana är Ingegerd, 79 år. Hon har med hjälp av rullatorn gått den dryga kilometern och är nu på upploppet.

– Man måste kämpa på! Jag älskar att promenera och att vara i naturen. Att träna är bra för hälsan och även om det är tungt så känns det bra efteråt, säger hon.

Alla deltagare i miniloppet bjuds efter aktiviteten in i Selma Lagerlöfs center för kaffe, fralla och frukt. Till fikat pratar arrangörerna om vikten av att Göteborg är en åldersvänlig stad, och då även en demensvänlig stad.

– En person med demenssjukdom är fortfarande en människa. Man är inte sin diagnos. Man kan behöva hjälp av sina medmänniskor att vara delaktig i föreningslivet eller aktiviteter, men man ska ändå vara med. Det måste vara ett fokus på livskvalitet, säger Malin Birath.

Vem drabbas av demens?

– Egentligen kan det drabba vem som helst, men arvet kan till viss del påverka. Många förknippar demenssjukdomar med ålderdom, men det finns även små barn med sjukdomen.

Ser demens alltid likadan ut?

– Nej, det finns flera olika demenssjukdomar. Alzheimers sjukdom är den vanligaste formen av demens, och bara den kan te sig olika för olika personer. Oavsett så skapar sjukdomen en påverkan på hela livet, som så många andra sjukdomar.

Finns det mediciner mot demens?

– Det gör det. Det finns mediciner som verkligen kan underlätta vardagen för någon med mildare demens. Än finns det ingen bot på sjukdomen, men jag vill hoppas och tro på att det kommer att finnas i framtiden.

Demens är också en så kallad anhörigsjukdom, där inte bara den med diagnosen drabbas. Bilden av en demenssjuk som många har är baserad på filmvärldens tolkning av sjukdomen. Detta kan göra att sjukdomen verkar avskräckande och gör att samtal om diagnosen blir svåra.

– Det gäller att läsa på. Ju mer man vet, ju tryggare blir det att stanna kvar. Det finns klubbar med fokus på demenssjukdom i tidigt skeende som drabbade och anhöriga kan besöka. Annars handlar det mycket om att ha en strategi för att hantera sin vardag, säger Malin Birath. Hon tillägger:

– Först brukar den drabbade få en krisreaktion. Man får en chock och ställs inför att livet inte blev som man hade tänkt sig. Det är en stigmatiserande diagnos. Till detta kommer också anhörigas stress och reaktioner, men man behöver hela tiden komma ihåg livet. Att komma ihåg att ta vara på det som är friskt och ta vara på tiden.

Hur gör man det bäst?

– Genom att äta bra, må bra och genom aktivitet. Promenader och träning är bra fysiska bitar, medan den mentala träningen kan stimuleras genom bland annat tipspromenader och arbete man utför med händerna. Det kan vara att man fixar i trädgården, stickar, meckar med bilar, eller egentligen vad som helst som är roligt och får dig att må bra.

Helena Fredriksson

helena.fredriksson@lokalpressen.se