Alingsås, mars 2025. Våren ligger som en föraning över staden när Christer Mårtensson kliver in i Estrad Arena. Här har han tillbringat fler timmar än han själv orkar räkna. Här har han firat SM-guld, svurit över förluster, byggt trupper, tagit emot spelare och sagt farväl till andra. Men den här våren är annorlunda. För första gången på 17 år står klubben utanför slutspelet. För sportchefen är det mer än ett resultat. Det är en identitet som rubbats. Och en känsla som dröjer sig kvar. Samtidigt så hoppas Christer att efter nästa säsong så har de 18 av 19 slutspel.

– Det känns konstigt, säger han. Lite tomt. Lite förbannat också, om jag ska vara ärlig. Det här var inte planen.

Det är tyst i hallen. Läktarna gapar tomma, hallgolvet ligger öde. Just nu känns det mer som en kuliss än en arena. Men det är just här, i det tysta, som jobbet börjar om.

Alingsås HK har varit ett av de mest stabila lagen i svensk herrhandboll under 2000-talet. 17 raka slutspel, flera SM-finaler, ett guld. Så när laget i år inte lyckades ta sig dit, blev reaktionerna starka. För starka, tycker Christer.

– Det var många som snabbt kallade det ett fiasko. Jag håller inte med. Missräkning? Absolut. Men ett fiasko är när man åker ur. Det har vi inte gjort.

Han pekar på flera faktorer: Ett i stort sett nytt lag, en ny tränare, ett nytt spelsätt. Och en serie som varit ovanligt jämn.

– Vi har slagit topplag, vi har spelat riktigt bra i perioder. Men vi har svajat för mycket – och mot fel lag. Det straffar sig. Hade vi vunnit båda matcherna mot Skånela, där alla andra vann, hade vi varit sexa. Så små är marginalerna.

När man pratar med Christer Mårtensson är det svårt att inte känna hur djupt förankrad han är i klubben. Han började spela här som åttaåring. Han har varit tränare, ledare, klubbchef, sportchef – ibland allt samtidigt.

– Ibland är det för mycket min klubb. Jag är medveten om det. Men jag är här för klubbens bästa, inte mitt eget. Jag har sagt till mina närmaste att säga till om jag börjar fastna. Då kliver jag åt sidan.

– Jag tror att jag fortfarande har något att ge. Och jag vet att jag gör allt jag kan för att skapa rätt förutsättningar.

Det märks också i hans engagemang. Han pratar inte bara om herrlaget. Han pratar om damlaget, ungdomarna, parahandbollen.

– Handboll är för alla. Det är vår filosofi.

Just damlaget har tagit stora kliv de senaste åren. Efter att ha etablerat sig i Allsvenskan är siktet inställt på Handbollsligan. Planen var tydlig. Spelarna trodde på den. Ledningen likaså.

– Plötsligt blev alla svikna av huvudtränaren Johan Petersson som meddelade att han inte längre tror på det som görs och från ingenstans hoppade av sitt uppdrag – bara veckor efter att han förlängt sitt kontrakt med två år och där han gillade allt som klubben gör. Jag har varit med om en del men detta tar priset. Mest synd är det om tjejerna som står utan huvudtränare.

Han suckar djupt.

– Det är klart att det påverkar. Mest för tjejerna. De har jobbat hårt, haft målsättningar. Nu får vi börja om och vi får tro att det kommer något gott ur detta också.

Men kanske är det ändå publiksiffrorna som oroar mest. Från ett snitt på 1 650 har Alingsås HK tappat ner till cirka 1 150 åskådare per match.

– Det är ett jätteproblem. Inte bara ekonomiskt. Handboll upplevs bäst live. När det är tryck i hallen, då bär det laget. Men när det är glest och tyst – det märks på allt.

Han tror att pandemin förändrade publikbeteendet i grunden.

– Man vande sig vid att titta hemma. Det är bekvämt. Vi och hela handbollsligan måste göra handbollen och våra arrangemang mer attraktiva för att få tillbaka publiken till våra arenor.

Klubben jobbar nu med att analysera och förbättra upplevelsen.

– Vi ser över arrangemang, förhandsinformation, sociala medier. Men i slutändan är det prestationen som lockar. Vi måste börja vinna mer. Då kommer publiken tillbaka.

Klubbens ekonomi är ett ständigt samtalsämne. Efter ett svagt ekonomiskt år 2022-23 tappade Alingsås i stort sett hela sitt egna kapital. I dag är läget stabilt – men väldigt  skört och med en mycket begränsad och tydlig budget.

– Vi har kontroll. Men vi har inget svängrum längre. Vi kan inte gå utanför budget. Vi har aldrig tagit några risker men möjligheten att investera i vår verksamhet togs bort.

De tydliga gränserna blev ännu tydligare och budgeten smalare.

Han skrattar till.

– Om jag fick önska något vore det en större budget. Det är inget att hymla med. Men jag är samtidigt tacksam. Våra partners står upp för oss, i både med- och motgång. Det är inte självklart men för våra partners är det så.

Med flera spelare på väg ut – då väntar ett nytt lagbygge inför nästa säsong. Men Christer ser inte förändring som något negativt.

– Det är naturligt. Och vi tror att vi kan bli bättre. Vi har värvat Arvid Boquist, som vi tror mycket på. Vi satsar ungt. Vi har en grund att stå på. Och vi vet vad vi behöver förbättra. Vi ersätter inte Jacob Lundahl men letar ersättare till Albert Månsson på M9.

Han tror inte på snabba lösningar. Han tror på kontinuitet, tålamod och tydlighet.

– Tränaren är kvar. Vi kompletterar med en ny assisterande. Vi justerar, inte river upp allt. Det är så man bygger något hållbart.

– Lite större omsättning på damsidan. Vi har gjort klart med Matilda Nelander Carlsson från Hallby. Vi letar ytterligare någon på nio meter samt på högerkanten och en målvakt. Vi har bra tjejer underifrån som också ska få chansen att ta plats. Ovanpå det får vi ju nu också lägga till en ny huvudtränare till tjejerna, säger han lätt ironiskt.

När samtalet glider över till svensk handboll i stort blir tonen mörkare. Christer ser en fara i att klubbarna blöder – samtidigt som förbundet går med överskott.

– Jag har sagt det på våra möten. Det rimmar illa. Vi som driver handbollen varje dag får kämpa för att överleva, medan andra bygger kapital.

Han är också orolig för att svensk handboll tappar internationellt.

– Vi har inte råd att spela i Europa. Vinner man serien kan man ändå tacka nej för att man inte löser det ekonomiskt. Hur ska vi kunna utveckla spelare till landslaget om de aldrig möter ett tufft internationellt motstånd i sina klubblag i Sverige?

Han blir tyst en stund.

– Vi måste tänka om. Att hitta rätt sätt att stötta klubbarna mer. Annars tappar vi både kvalitet och intresse.

Ändå finns det något i blicken. En glimt. En övertygelse.

– Jag tror på nästa säsong. Jag tror på våra lag. Och jag tror på den här klubben. Vi ska vara med i toppen av serierna.

Vad är det som får honom att fortsätta, trots motgångarna?

– För att jag fortfarande älskar det. För att det är min klubb. Och för att jag vet att det vi gör spelar roll – för ungdomarna, för staden, för våra supportrar och följare.

Han ler.

– Och för att jag aldrig någonsin vill byta lag.

Denny Bågenholm

denny.bagenholm@lokalpressen.se