Stig Ottosson kan mycket väl hålla rekordet som Sveriges äldsta lärarstudent – och sannolikt även som verksam lärare. Numera gör han regelbundna inhopp på både Hulebäcksgymnasiet och vuxenutbildningen i Mölnlycke. Någon fast anställning är han däremot inte ute efter.

– Jag går in som vikarie på teknik- och mattelektionerna när det behövs. Det är roligt att vara där emellanåt och träffa ungdomarna, men jag har så mycket annat jag gör, säger han.

Lärare är långt ifrån hans enda yrkestitel. Under flera decennier har Stig Ottosson växlat mellan industri och akademi och varit professor i innovation, produktutveckling och mjukvaruutveckling i Sverige, Norge, Tyskland och Ukraina. När han fyllde 70 tog den akademiska karriären slut, trots fortsatt engagemang och internationella kontakter.

– När man fyller 70 får man inte längre vara professor vid ett universitet eller en högskola i Norden. Det är rätt märkligt. Man har så mycket nätverk och erfarenhet, och så är det bara stopp, säger han.

Intresset för skolan väcktes genom politiken, som blev hans nya fokus efter pensionen. Som kommunpolitiker på Öckerö upplevde han att många diskussioner om skolan byggde mer på föreställningar än på faktisk kunskap om hur skolan fungerar. För att själv få insyn började han vikariera på högstadiet i sin dåvarande hemkommun.

– Det var inför förra valet. Jag upplevde att mina kamrater i politiken hade en del konstiga uppfattningar om skolan, så jag ville se hur det egentligen är – inte bara vad alla tror. Och det var intressant, berättar Stig.

Men utan lärarlegitimation var möjligheterna begränsade. Lösningen blev att själv utbilda sig. Han valde en ettårig kompletterande pedagogisk utbildning på distans, där hans civilingenjörsexamen i teknisk fysik låg till grund för ämneskombinationen matematik och teknik.

Att sätta sig i skolbänken igen efter ett helt yrkesliv blev en märklig upplevelse.

– Det var lite konstigt. Jag hade mer erfarenhet av utbildningsvärlden än lärarna, men skolan tar inte till vara på den erfarenheten. Man nollställs fullständigt och blir som 20 år igen. Samtidigt blev min bakgrund en tillgång, till exempel på seminarier.

Skillnaderna mellan dagens skola och den han själv gick i som ung är stora, konstaterar han. Projektarbeten har blivit standard, och aga och den självklara lärarauktoriteten är borta – liksom det fasta klassrummet.

– Förr fanns ett ”rummets minne”. Man kunde bygga vidare från lektion till lektion. I dag byter man sal hela tiden. Det påverkar både struktur och lärande.

Han är också kritisk till att elever med olika förutsättningar förväntas fungera i samma klassrum.

– Tanken om inkludering är god, men om man inte förstår känner man sig snarare utpekad än inkluderad. Man är ute efter ett demokratiskt samhälle, men det blir tvärtom. Och fastnar man som lärare hos en elev i en klass på 30 får de andra ingen stöttning alls.

I sin undervisning har han därför prövat egna arbetssätt, som att låta elever arbeta stående vid tavlan och att para ihop starka elever med dem som behöver mer stöd.

– När elever förklarar för varandra förstärks bådas kunskap. Det frigör också tid för läraren. Det är pedagogiska trick som jag inte fick lära mig på utbildningen, skrattar han.

Klyftan mellan teori och verklighet är något Stig Ottosson ofta återkommer till. Han menar att lärarutbildningen i liten utsträckning förbereder för klassrummets komplexitet.

– Lärarutbildningen som jag deltog i var omodern. När jag gick utbildningen användes fruktansvärt gamla teorier och böcker som utgick från en perfekt värld – men så fungerar varken skolan eller livet. Det finns mycket om regler och styrdokument, men nästan inget om hur man hanterar kaos eller stora skillnader mellan elever.

Parallellt med undervisningen skriver han böcker, och för honom hänger skola och omvärld tätt samman. Totalt har han skrivit omkring 15 fackböcker, ofta med koppling till ledarskap, pedagogik och lärande. Den senaste, ”Dynamiskt ledarskap”, presenterades nyligen på en fackbokmässa i Stockholm och innehåller kapitel för både lärare, lärarstudenter – och helt andra yrkesgrupper.

– Det är något som alla kan ha nytta av, eftersom i princip ingen har någon utbildning i hur man hanterar orossituationer i vardagen. Pedagogik är centralt för att få en verksamhet att fungera, vare sig det handlar om skolan, näringslivet eller något annat. Allt hänger ihop – och skolan får inte vara separerad från samhället, säger han.

I juni fyller Stig Ottosson 79 år. Några planer på att slå av på takten har han inte. I fjol tog han dessutom över presidentklubban i Landvetter Råda Rotaryklubb, som är en av Sveriges snabbast växande Rotaryklubbar. Han har även en bakgrund som guvernör för hela det västsvenska Rotarydistriktet.

– Hjärnan är som en muskel. Man måste träna den, och det gör man genom forskning, undervisning och sammanhang som Rotary. Många säger ”åh vad skönt det ska bli att gå i pension”, men jag vill inte sitta och fastna. Och erfarenhet slutar inte vara värdefull bara för att man blir äldre. 

Hanna Uhlin

hanna.uhlin@lokalpressen.se