Det skulle bara bli en tillfällig lösning. Mikaelskyrkan i Askim behövde yta för paviljonger under sin renovering, men det projektet avbröts snabbt när marken av en slump visade sig vara av förhistoriskt intresse.

En märklig stensträng och en härd fångade ögat hos en förbipasserande. Kort därpå backade grävskoporna undan och istället tog arkeologer från Göteborgs stadsmuseum över.

Nu pågår en arkeologisk utgrävning som kanske, bara kanske, rör sig om en förhistorisk kultplats – eller ett dolt gravkomplex från stenåldern.

Niklas Borg, förhistorisk arkeolog vid Göteborgs stadsmuseum, står i ösregnet vid den pågående utgrävningen där högar av jord vittnar om arbetets intensitet. På en lerig sten har han och kollegan Miriam Erkell lagt en liten hög med benbitar och en annan med keramikskärvor.

Eftersom grävskoporna hann schakta bort en hel del sten innan man insåg misstaget famlar arkeologerna just nu en smula i blindo och teorierna svänger snabbt.

– Vi gräver ju i ett läge där det saknas en ordentlig förundersökning, vilket är ganska ovanligt. Normalt sett vet man vad man ger sig in på i en slutgrävning, men här blev det en slutgrävning direkt. Det innebär att vi tvingats tolka – och omtolka – i fält under tiden.

Till en början trodde arkeologerna att platsen kunde höra samman med det närliggande vikingatida gravfältet intill kyrkan, men snart ledde fynden dem in på en annan väg. En flintdolk – ovanlig, exklusiv och tydligt kopplad till senneolitikum, det vill säga den allra sista delen av stenåldern – dök upp. Strax därefter hittades en pilspets, även den betydligt äldre än vad man först trott.

– Allt kastades omkull på en eftermiddag. Först kom dolken, sedan pilspetsen, och då stod vi där och insåg att nej – det här är inte från vikingatiden. Det här är från en helt annan tid, säger Niklas Borg.

Det är inte bara dolken som förbryllar. I marken har arkeologerna funnit mängder av flintredskap, vars skick avslöjar att de aldrig använts.

– Någon har lagt väldigt mycket tid och energi på att göra väldigt fina verktyg för att sedan oanvända lägga ner dem i jorden – troligtvis i någon form av rituellt syfte.

Han menar att det skulle kunna handla om ett andligt syfte.

– Det är inte ovanligt att man i förhistorien, i samband med olika ceremonier, tryckte ner föremål i marken som ett sätt att knyta kontakt med det andliga.

Samtidigt har man hittat stora mängder keramik, vilket i sig är ovanligt i den här typen av undersökningar.

– Ibland kan vi gräva i tre veckor och hitta tre skärvor. Här har vi så mycket att vi knappt hunnit bearbeta det ännu. När vi väl sitter på kontoret och börjar få en överblick kommer vi kunna bilda oss en mycket bättre uppfattning om vad platsen faktiskt använts till, säger Niklas.

Ett annat fynd som pekar mot begravningsritualer är förekomsten av brända ben – något som inom arkeologin ofta tolkas som spår av rituell hantering. Benen kan komma att analyseras, men det är resurskrävande, varpå det inte är säkert att man kommer att få veta från hur många personer som de kommer ifrån.

Han pekar längs med raden av stenar, som han är övertygad om har lagts dit av människor.

– Här finns en stenkista som med stor sannolikhet är en grav. Det stöds av dolken, benen, och av platsens hela kontext. Någon form av kultplats har det varit, sedan är det tacksamt att kalla det för kultplats eller ritualplats eftersom man kan väva in ganska mycket i det begreppet, säger Niklas Borg.

Utgrävningen har pågått sedan våren och kommer att fortsätta fram till sommaren. Just nu är man ungefär halvvägs och målet är att samla in tillräckligt med data för att kunna berätta hela historien.

När utgrävningen är klar är det tänkt att området ska bli en parkeringsplats, men innan asfalten breder ut sig ska arkeologerna ha samlat in alla pusselbitar.

Pusslet kommer sedan att läggas under hela hösten och förmodligen längre än så, innan en slutrapport kan finnas på plats.

Då kommer dolken, pilspetsen och skärvorna att få flytta in på Göteborgs stadsmuseum, där berättelsen om kultplatsen i Askim kommer att finnas sparad för framtiden.

Johanna Roos

johanna.roos@lokalpressen.se