Kvinnojouren och Tjejjouren Olivia har funnits sedan 1987. Initiativet att starta Olivia kom från politiskt håll, då man såg att frågan om mäns våld mot kvinnor inte prioriterades och att samhället inte kunde tillgodose de kvinnor som utsatts med rätt stöd och skydd. Medan andra samhällsaktörer snarare försvårade för kvinnor att lämna en våldsam relation och leva sina liv fria från våld, stod kvinnojouren kompromisslöst vid hennes sida. Detta var något som man från politiskt håll var stolt över. Sedan starten har samarbetet med närliggande kommuner varit gott. Olivia har haft ett stort förtroende från allmänheten och varit en viktig brygga för de kvinnor som inte vågat söka samhällets stöd, och hjälpt till i olika myndighetskontakter.

Olivia har arbetat, inte bara med stöd och skydd av våldsutsatta tjejer, kvinnor och barn, utan även spelat en viktig roll i att informera, sprida kunskap och samla engagerade kvinnor i en demokratisk gemenskap för att motverka mäns våld mot kvinnor. Idag ser det annorlunda ut. Sedan maj 2025 har Olivia lämnats utan vetskap om vad kommunerna önskar med verksamheten, och således utan möjlighet att planera varken kortsiktigt eller långsiktigt. Förutom ett möte i samband med att kommunerna lämnade besked om att de vill omförhandla samverkansavtalet har Olivia dessutom hållits utanför den förhandling som i slutändan handlar om vår framtid. Kent Perciwall säger i Lokalpressen att anslaget till Olivia med största sannolikhet kommer att minska. Han hänvisar till att de arbetar med frågorna inom kommunen idag, och att de inte längre placerar i Olivias boende på samma sätt som tidigare. Vad är det som kommunen anser plötsligt har ändrats?

Tjejerna och kvinnorna som vänder sig till Olivia minskar inte i antal och är inte heller utsatta för annat våld än tidigare - det är samma våld som fortsatt sker inom hemmets fyra väggar. De har samma behov av någon som lyssnar, stöttar och hjälper till med praktiska göromål och kontakter med myndigheter som tidigare. De bär på samma oro över att söka stöd hos andra samhällsaktörer. Det vi på Olivia ser har förändrats är att tröskeln för att få stöd har höjts. Endast de som är utsatta för det grövsta våldet beviljas skyddat boende, och snart kanske även möjligheten att få stöd i sitt närområde från andra aktörer än från kommunen själva. Att kriterierna för skyddat boende höjs gör inte att behovet för kvinnor och barn att lämna ett våldsamt hem försvinner. Våldet minskar inte – hjälpen gör det. När kommunerna sedan använder den låga beläggningen som argument för att slippa finansiera boendet, är det inte ett tecken på minskat behov – det är ett resultat av egna beslut.

De gömmer sig bakom statistik de själva har skapat. Det alternativ som kommunerna kommer att bli lämnade med är att göra placeringar långt bort i andra kommuner - även om de flesta kvinnor enligt vår erfarenhet faktiskt kan bo kvar i sitt närområde utan att riva upp sin vardag helt . Att utsättas för våld i nära relation innebär i sig en särskild sårbarhet på grund av den känslomässiga svårighet det innebär att utsättas av en partner, stigma att prata om det man utsätts för i hemmet och att anmäla någon man har en nära relation till och eventuellt barn tillsammans med. Som samhälle måste vi möjliggöra för dessa kvinnor att trots detta söka stöd och skydd – och då måste tröskeln fortsatt vara låg. Sveriges kommuner och regioner ser med oro på att färre barn placeras på skyddat boende sedan den nya lagen om barns placering på skyddat boendet trädde i kraft i april 2024 och i Alingsås kommun hade socialtjänsten enligt egen utsago ett år efter lagen trädde i kraft inte haft anledning att pröva den nya lagen. Vi vet att två barn i varje klass upplever våld i hemmet, vem ser dessa barn och erbjuder dem rätt stöd?

I en tid av ökat våld, där exempelvis Barnombudsmannen pekar på sambandet mellan att uppleva våld i hemmet som barn och sedan hamna i andra våldsbejakande sammanhang, så som inom de kriminella gängen, verkar det högst oseriöst att skära ned på den verksamhet som når de kvinnor som inte vänder sig till kommunen och som har spetskompetens inom mäns våld mot kvinnor. Att luta sig mot andras skyddade boenden utan att bidra själv är varken samarbete eller solidaritet – det är att svika de mest utsatta när deras liv står på spel.

Jenny Rajalin