Det har gått tio år sedan damklubben sist sågs. När Lokalpressen nu träffar dem sker det under en efterlängtad återträff vid Mjörnvallen. Planen är att prata minnen från tiden då passionen för föreningen – och deras fotbollsspelande män – brann som starkast.

Vi vrider tillbaka tiden till det tidiga 1970-talet, när en av föreningens engagerade fruar, Ingela Sjöberg, fick en idé. Hennes man Kjell Sjöberg, också kallad KS, tränade föreningens A-lag och hon sökte gemenskap med de andra kvinnorna i klubben.

– Killarna spelade fotboll och tanken var väl att vi också kunde ha en gemenskap utöver det. Vi var alla ”spelarfruar”, säger Mia Järrebring och ler.

Kvinnorna lärde så småningom känna varandra allt bättre. På frågan om vad de tyckte om Ingelas initiativ är svaren eniga – det var jättekul. Faktum är att gruppen, som bestod av omkring 20–25 kvinnor, var de som drog igång kioskverksamheten på Mjörnvallen.

– När vi först kom in i kiosken lossnade dörren, och i kantinen var det spindelväv. Så vi fick börja med att storstäda, och sedan började vi sälja korv ur en plåtburk, berättar Brita Sjöberg.

Mjörnvallen såg inte alls ut som den gör i dag. Det fanns en korvkiosk och en godiskiosk, berättar damerna. Men många av sällskapets aktiviteter var förlagda på andra platser i staden. Vanja Sturk minns julbasarerna och de populära festerna som drog in stora summor till föreningen.

– I början hade vi fester på Piruetten, det som i dag är Alströmerteatern. Ibland kom det 250 personer och vi ordnade dit kända band och orkestrar och hade lotterier, säger Vanja.

När de blickar tillbaka berättar de också om hur de rivaliserande fotbollslagen i staden, som annars sällan pratade med varandra, gärna dök upp på damklubbens fester. Mia Järrebring, som har med sig en pärm från åren då föreningen var aktiv, visar ytterligare ett roligt minne:

– En av våra stora grejer måste jag visa. Vi hade alltså en modevisning på Alströmerteatern den första april 1974. Och vi visade upp så mycket kläder.

Siv-Britt Liljedahl, ordförande, säger skämtsamt:

– Men den gick inte med vinst.

Damklubben var aktiv i omkring 25 år och höll sin sista dans 1998. Under årens gång slutade männen spela och barnen tog över. Det står klart att kvinnorna brinner för föreningen och har ett starkt engagemang. Några egna drömmar om att spela fotboll hade dock inte många av damerna, även om det under spridda skratt berättas att Britt-Marie Hermansson var med och startade damlaget.

Föreningens yngsta medlem, Mona Elmander, gick med i damklubben när hon var 24 år och hennes man spelade i laget.

– Alltså, jag tyckte att det var så kul. Vi brukade alltid skoja när vi var ute och roade oss att vi skulle köra runt de här gamla damerna i rullstol, säger Mona och skrattar.

Genom åren har damklubben gjort mycket av bakgrundsarbetet, försett publiken med fika och hjälpt föreningen ekonomiskt. Nu när de återigen träffas konstaterar de att de kanske har jobbat lite under radarn – kanske är det dags för en ”medalj”, säger någon i sorlet av röster.

– Men jag tror aldrig att vi tyckte att det var tråkigt, utan vi hade så kul hela tiden. Och vi gjorde ju detta för att gubbarna var här jämt. Jag glömmer aldrig våra resor, säger Vanja, innan damerna runt bordet genast börjar prata om en resa till Köpenhamn.

Marita Hansson fyller i:

– Jag sa det förut, att det är så roligt när man är många. För en historia som jag kommer ihåg kanske någon annan minns på ett annat sätt. Och tillsammans blir det ett fint minne för oss alla.

Matilda Falk

matilda.falk@lokalpressen.se