På ängen bakom en elstation kryper lågorna fram över marken. Värmen från elden hettar i ansiktet när kursdeltagarna följer brandens kant med krattor och vattenkannor i händerna. Med eld som verktyg vill de ge nytt liv åt en av Sveriges mest hotade naturtyper – som också spelar en avgörande roll för biologisk mångfald.

– Vi har ungefär en procent kvar av all ängsmark i Sverige. Det är vår mest artrika naturtyp, så när vi återskapar ängar gynnar vi väldigt många arter samtidigt, säger kursledaren Jenny Nilsson.

Utbildningen ges via Gunnebo slott och trädgårdar och vänder sig till yrkesverksamma inom gröna näringar som vill fördjupa sina kunskaper om hur ängar anläggs, sköts och restaureras. Det är den enda i sitt slag och samlar deltagare från hela landet.

– Man behöver ha en grundförståelse för mark och växter. I år har vi deltagare från bland annat Gotland, Tidaholm och Uppsala, berättar Jenny, som själv bor i Hällingsjö.

Varje år samarbetar utbildningen med en kommun för praktiskt arbete i verkliga miljöer – och i år har turen kommit till Härryda. Förutom naturvårdsbränningen har deltagarna öppnat upp en igenvuxen yta vid den gamla kolerakyrkogården i Rävlanda för att ge backsippor och andra ängsväxter mer ljus och utrymme, samt röjt fram en fuktäng i Gallhålans naturreservat i Tahult.

– Där hittade vi bland annat ängsvädd och den fridlysta orkidén grönvit nattviol, säger Jenny.

Men på ängen i Rävlanda är det alltså elden som gör jobbet. Naturvårdsbränningar görs under mars–april, när fjolårsgräset är torrt och de nya växterna ännu inte har hunnit växa upp.

– Det handlar om att få bort det döda så att det levande får mer plats. Förnan kväver marken. Många ängsväxter är låga och får annars inget ljus.

Runt den avgränsade ytan står vattenkannor utplacerade. Marken har röjts och krattats för att skapa brandgator.

– Där kannorna står har vi vår brandgata. När bränslet – alltså det torra gräset – är borta kan elden inte sprida sig. Man bränner alltid i motvind och undviker att stå i röken.

Metoden har kritiserats för utsläpp, men enligt Jenny väger nyttan oftast tyngre.

– Utsläppen är små jämfört med till exempel skogsbränder. Samtidigt gör elden marken magrare, vilket gynnar blommor, insekter och fåglar.

För den som vill gynna biologisk mångfald hemma finns enklare alternativ.

– Låt en del av gräsmattan växa till midsommar och se vad som kommer. Ofta finns det fler växter än man tror. Att kratta bort mossa och skapa bar jord kan också hjälpa frön att fästa.

I Rävlanda rör sig lågorna långsamt och lämnar efter sig en svart yta. Deltagarna är redo att styra elden vid behov.

– Många är rädda för eld, men det här är väldigt kontrollerat. Eld är en naturlig del av naturen och många arter är beroende av att det brinner, säger kursdeltagaren Josefin Holm, naturvårdsförvaltare i Borås stad.

Bredvid henne står Karin Lundqvist från Tidaholm, som går kursen av mer privata skäl.

– Jag har en gammal gård som varit obrukad länge och vill skapa nytt liv på ett bra sätt, säger hon och räfsar längs eldens kant.

När ängen har brunnit färdigt packar klassen ihop sina redskap. Runt midsommar återvänder de för att se vad som växer upp ur askan.

– Vi hoppas att bränningen kan ge ängsväxterna mer ljus och kraft att blomma. Framför allt hoppas vi att backsipporna, som är hotade och Rävlandas stolthet, ska kunna sprida sig och bli fler, säger Jenny.

Hanna Uhlin

hanna.uhlin@lokalpressen.se