Det var hösten 1994 som en grupp på 19 vuxenstuderande, varav 18 kvinnor och en man, satte sig i skolbänken för att gå den helt nya undersköterskeutbildningen på Vuxenskolan i Lerum. En av dem var Eva Camitz, då i 30-årsåldern och redan med flera års erfarenhet från äldreomsorgen i Gråbo.

– Vi startade i augusti 1994 och blev färdiga i december, 1995. Det var tre intensiva terminer, säger hon.

Utbildningen blev något av en milstolpe i kommunen, menar hon. Ett upplägg som i dag framstår som ovanligt omfattande om man frågar Eva: studiebesök på missbrukarhem i Danmark, på tandläkarmottagningar, två praktikperioder och en katastrofövning tillsammans med räddningstjänsten i Stenkullen.

– Vi fick spela olika roller under en bilolycksövning. Jag skulle vara helt hysterisk, och personalen fick verkligen kämpa med mig. Den övningen filmades och brandkåren har använt den i undervisningssyfte, berättar Eva med ett skratt.

Gemenskapen som växte fram i klassrummet har levt kvar långt efter examen. Sedan mitten av 1990-talet har majoriteten av eleverna träffats varje år. Några få har flyttat, någon har gått bort – men 12–13 av dem håller ihop än i dag.

– Vi har missat något enstaka år, och förstås under pandemin, men annars har vi setts regelbundet. Ibland på restaurang, men oftast hemma hos någon av oss. Den här gången var det min tur, säger Eva.

Helgens träff i Floda följde ett väl inarbetat program: mingel, bubbel och förrätt, följt av middag, frågesport, musik och kaffe med efterrätt.

– Det blir alltid väldigt avslappnat i hemmamiljö. Vi skrattar mycket och pratar om allt möjligt. Det är en gemenskap som har hållit i trettio år nu, säger hon.

De flesta i avgångsklassen har arbetat inom vården i Lerums kommun under sina yrkesliv, främst på äldreboenden och i LSS-verksamheten. Själv har Eva varit stationerad i Gråbo sedan 1987.

– Jag började på Parasollen, flyttade vidare till gruppboendet Björkebacken och har de senaste 27 åren jobbat på Lilla Lundbygården. Jag har nästan alltid jobbat natt, säger hon.

Hon fyller 66 nästa gång men ska fortsätta arbeta tills hon når full pension vid 67 års ålder. När hon ser tillbaka på utbildningen konstaterar hon att den var betydligt bredare än vad hon uppfattar att utbildningen till undersköterska är idag.

– Vi läste verkligen allt: anatomi, läkemedel, psykologi, hälsa, teknik, arbetsetik. Det var nästan på sjuksköterskenivå. Jag kände mig otroligt väl rustad för att komma ut i yrkeslivet, och då hade jag ju redan jobbat som vårdbiträde i sju, åtta år, säger hon.

Eva menar också att vårdyrket kräver något mer än bara teoretiska kunskaper.

– Man måste ha etik och moral, och framför allt hjärta. Man måste vilja göra det här, annars fungerar det inte. Vårdtagarna kommer alltid först, och du måste kunna anpassa dig hela tiden, säger hon.

Hon menar också att det är svårt för en 20-åring att fullt ut förstå den komplexitet som möter en undersköterska i dag.

– Det tar lång tid år att lära sig yrket ordentligt. Erfarenheten gör enorm skillnad, säger hon.

När Eva blickar tillbaka på de trettio åren med sina gamla kurskamrater är det just vänskapen som värmer mest.

– Vi sa i helgen att vi kommer fortsätta ses tills vi bara är två kvar. Så roligt är det, och så starka är banden mellan oss, säger hon.

Aron Mikael Sik

aron.mikael.sik@lokalpressen.se