Jag blev invald i en verkstadsklubbs styrelse 1968. För mig var det ett stort ögonblick! En stund av högtid. Att känna att jag hade mina arbetskamraters förtroende var mäktigt. Att de litade på mig till den grad att jag fick företräda dem gentemot arbetsgivaren.

Samtidigt innebar det ett stort ansvar som ställde stora krav på mig som det gällde att leva upp till. Jobbet skulle göras! I en demokratisk organisation innebär det att ansvar utkrävs när mandatperioden tar slut. Då summerar medlemmarna det arbete jag gjort under perioden.

I den stunden är det medlemmarna som har ansvaret. De bestämmer om jag gjort ett tillräckligt bra arbete. Ansvaret växlar mellan valda och väljare. Så fungerade det för mig under hela mitt arbetsliv och så fungerar våra fackliga demokratiska organisationer.

En facklig organisation är summan av dess medlemmar. Men Johannes Backlund tycker att facket och därmed dess medlemmar är kassa. Vad bygger han det på? Enligt vad han själv skriver bygger det tydligen på att en enskild förtroendevald i en lokalorganisation inom Vårdförbundet inte gjort det Johannes Backlund tycker att den borde gjort.

Jag tycker allt att Johannes Backlund drar alltför långtgående slutsatser av sina observationer. Är det så att hela fackföreningsrörelsen i Sverige är kass beroende på att Backlund inte gillar vad en enskild person i en lokal facklig organisation i Mölnlycke tycker?

Nog är de miljoner medlemmarna i de svenska fackföreningarna med sin tusentals förtroendevalda värda mer respekt för sina arbetsinsatser och engagemang.

Lars-Göran Holmgren

Lars-Göran Holmgren