Den än idag oöverträffade "Blair witch project" från 1999 där några unga människor filmar sig själva när de gäckas av en häxa ute i skogen är idag en smärre kultfilm, och gott så.

En hel uppsjö mindre lyckade exempel av genren finnes, och "Backrooms" sällar sig tyvärr till denna kategori. Det är bara så hafsigt, fantasilöst och ogenomarbetat som långfilmsidé betraktat, att jag knappt vet var jag ska börja.

Storyn är enkel, men tunn som en nagelfil. Det handlar om Clark (Chiwitel Eijofor), butikschef på en möbelaffär, han är frånskild och går i terapi hos psykologen Mary, spelad av norska filmstjärnan Renate Reinsve. Han hävdar att han egentligen är arkitekt och bor i butiken efter att ha sparkats ut av exfrun. Av en händelse hittar han en dörröppning i källaren, eller rättare sagt en porösitet i väggen som leder till en parallell värld, ett slags bisarr kopia av det möbel-showroom han driver. En labyrint-liknande Villa-upp-och-ner av oändliga fönsterlösa korridorer och sterila rum i beige med möbler staplade på hög, spegelvända vägskyltar, och ja – märkliga monster. Inte olikt konceptet med "the upside down" i omåttliga populära tv-serien "Stranger things".

Clarks två anställda gör honom motvilligt sällskap för att utforska dessa mystiska "backrooms" och en treåring kan ju räkna ut vad som händer sedan.

Mer än så bjuder inte denna andefattiga och utdragna rysare på.

Plotten är provocerande platt, inget karaktärerna säger eller gör fördjupar eller förtätar mystiken. Parallellt med icke-handlingen pågår flashbacks till psykologen Marys barndom, i vilka en förälder med psykisk ohälsa framträder, men vad det har att göra med den parallella världen i möbelbutiken är högst oklart.

I slutändan är "Backrooms" bara ett sammelsurium av lösryckta, ofärdiga idéer. En skiss på ett ritbord av idel fluff med en förbluffande förmåga att vara varken otäck, rolig, tankeväckande eller underhållande.

Det räcker till en etta i betyg.

Aron Mikael Sik

aron.mikael.sik@lokalpressen.se