Jag kan relatera så starkt och mindes plötsligt ett biobesök som grabb, på sedan länge stängda biograf Sandrew Nordstan. "Kalle Stropp & Grodan Boll på svindlande äventyr" i december 1991 och jag älskade varje minut.

Just nu gör norska familjedramat "Sentimental value" succé på stora galor världen över, den har även nominerats till flera Oscars-statyetter, apropå Stellan Skarsgård, som spelar den egocentriska kulturmans-pappan, har nu förärats sin första Oscarsnominering efter drygt 30 år i Hollywood. Gott så, jag älskar Stellan, hela Skarsgård-klanen rent av, men filmen i övrigt är tämligen platt. Det är regissör Joachim Triers sämsta film hittills, en pretentiös och trevande Ingmar Bergman-kopia, som helt saknar den stringenta dialog och dräpande humor Bergman var känd för.

Filmen är talande för 2025, ett år som dock bjöd på ett och annat guldkorn. För egen del var den största behållningen Paul Thomas Andersons efterlängtade "One battle after another" – en helt vansinnigt underhållande skröna om det fiktiva revolutionsgardet "French 75" med Leonard DiCaprio och Sean Penn på varsin sida av lagen. Onekligen aktuellt nu när vi ser ett USA enligt somliga på randen till inbördeskrig, där vanliga medborgare utmålas som "domestic terrorists". Fart och fläkt är inte att ringakta i filmsammanhang, när "One battle..." dundrar fram på bioduken, med sprudlande berättarglädje om mustiga karaktärer fångade helt i steget, levererar "Sentimental value" tröghet och söndertröskad familjedynamik. Film måste luta framåt, vara på väg någonstans, för att kunna gripa tag. Film som står och stampar har varit signifikant för 2025, jag har suttit i biosalongen och snällt väntat i timmar, inget händer. Därför ser jag fram emot internationella premiärer under 2026, Tom Cruise lägger slutligen "Mission Impossible"-franchisen på hyllan och gör comeback som karaktärsskådespelare i Alejandro Iñárritus omsusade projekt "Digger". Det snackas redan om "a role of a lifetime".

På hemmaplan är jag nyfiken på "Biodlaren" med göteborgaren Adam Lundgren i huvudrollen, som var invigningsfilm på Göteborgs filmfestival häromveckan och som jag hoppas får biopremiär under året.

Båda filmer som tycks luta framåt, på väg in i en annan värld, precis som "Grodan Boll" gjorde för sexåringen i biomörkret på Sandrews Nordstan i december 1991.

Aron Mikael Sik

aron.mikael.sik@lokalpressen.se