Så, nu har vi tagit oss igenom sommaren, även om det rent begreppsmässigt fortfarande är sommar.

Vi har under perioden inte haft något som har stuckit ut från det normala. Men vi har blivit på ett negativt sett medvetna om att det finns kapacitet och vilja ute i vårt samhälle att attackera i olika sammanhang.

Sommaren är min absolut bästa tid på året. Jag njuter av ljusa kvällar och att bada i havet. Av att kunna sitta på balkongen på kvällen utan frysa och att inte behöva ha jacka på mig när jag går ut. Av att under flera veckor inte behöva ställa någon väckarklocka och kunna ta dagen som den kommer.

Det är ett juridiskt uttryck, och juridiken är som bekant den enda verksamhet där man kan vara fullständigt säker på att man inte är säker förrän man har fått det skriftligt, bevittnat, stämplat och överklagat.

”Bortom allt rimligt tvivel”, säger domaren. Men vad är egentligen ett rimligt tvivel?

Om jag ska vara korrekt ska det stå Morgonstund har guld i mund, men det låter för gammalmodigt, eller hur? Ni kommer säkert att känna igen er, vissa morgnar är annorlunda och precis så var det den här dagen.

Den nödtorftiga handlingen i skådespelaren Olivia Wildes regidebut ”The Invite” börjar pang bom. Ett medelålders par vars äktenskap knakar i fogarna bjuder in det utlevande grannparet från våningen ovanför på middag. Särskilt makan, passivt-aggressiva Angela (Olivia Wilde) är nyfiken på det relativt nyinflyttade paret, inte minst deras högljutt passionerade älskog som retar gallfeber på maken Joe (Seth Rogen). 

Det var längesedan och jag var ung och oerfaren och lyfte mot det okända till det mycket gamla, stora och annorlunda landet Iran. Jag hade ingen aning vad som väntade mig.

Så här i valtider är det inte ovanligt att man träffar på politiker som delar ut flygblad. Partierna vill berätta om sin politik och värva röster. Det är inget konstigt med det. Det är så det ska vara i en demokrati. Ibland kan man dock fundera på var och när de väljer att dela ut sina flygblad.

Klockan har för längesedan passerat 23. Det är kvällen innan första arbetsdagen efter semestern och det är beckmörkt ute. Med en påse godis i ena handen och en ficklampa i den andra balanserar jag på översta stegpinnen. Jag lockar, vädjar och ropar, men min envisa ettåring vägrar att komma ner från trädet.

På gamla vindar i gamla hus finns röster från förr som dröjer sig kvar. För den som orkar klättra rör det sig om små oavsiktliga meddelanden från svunna årtionden och avlidna ägare.

Hela livet är en balansgång mellan måsten och viljor, aktivitet och vila. Och semestern är nog det ultimata eldprovet. Under några ynka veckor ska livsnjuteriet maxas och batterierna laddas. Allt det där man inte orkar ta itu med i vardagen ska betas av. (Förrådsrensningen! Träningen! Böckerna! Resorna! Det uppsluppna umgänget! Ligga på sofflocket!)

Trädgården i juli växer i ett tempo som ibland känns omöjligt att hinna med. Gräsmattor och häckar ska klippas, rabatter rensas och ogräs hållas efter. Och någonstans mitt i allt detta uppstår frågan: När blev trädgården egentligen en tävling i kontroll?

"The Times they are a-changing" sjöng Bob Dylan för mer än 50 år sedan. Nu har med ett drygt halvsekels eftersläpning även Svenska Akademin, sannolikt mycket på grund av ökad personalomsättning, svepts med i förändringsvågen.