Jag minns det som om det vore igår, trots att det snart är 40 år sedan. Den där märkliga blandningen av nervositet och förväntan som bara ett körkort kan framkalla.

Den behöver sin tid av ihärdigt letande innan vinkeln äntligen är den rätta. Sedan kastar den sitt matta sökljus genom de låga källarfönstren och vidare ned i gillestugan. Inuti ljuskäglan virvlar dammpartiklarna som nyvakna insekter framför väggen med fotografier av barn och barnbarn.

För några veckor sedan befann jag mig långt hemifrån – cirka 1 000 mil sydväst, för att vara exakt. Nicaragua har mycket som vi inte har: djungler, vulkaner, kolibris, auktoritärt styre och matbanan till varje rätt. De har också pratglada människor och färgglada hus i mängder. Kontrasterna är, som det heter, slående.

När jag tänker på stugan är den dränkt i ljus, löv från otaliga stormar och väta från höstens och vårregnets skurar, men trots det längtar jag dit. Det kan tyckas underligt, men så är det med sommarstugor.

Förra veckan hade vi besök hemma hos oss och vår gäst var en rar, fransk tonårstjej. Besöket var en del av ett skolutbyte som min dotters skola ordnar. Hon var väldigt duktig på engelska – vilket jag är tacksam för eftersom jag knappt kan ett ord franska.

För mig är den allsvenska premiäromgången det allra tydligaste vårtecknet. När den evighetslånga försäsongen går i mål ger det mig känslan av att även vintern är förbi. Ljusa tider står för dörren och för oss fotbollssupportrar känns det fortfarande som att allt är möjligt.

Bildsköne Bengtsson härjade runt i Sverige för nästan hundra år sedan. Inte minst i Lokalpressens trakter. Bland annat länsade han telefonautomater i Askim samt sprängde kassaskåp i Jonsered och Floda. Vid ett av ett tiotal tillfällen greps han dessutom nära Råda Säteri i Mölnlycke. Hans kumpan Folke "Tatuerade" Johansson bosatte sig senare i livet i Alingsås.

Snart är det vår! I alla fall enligt almanackan infaller vårdagjämningen alltid mellan den 20 och 21 mars. I år kommer påsken strax därefter. Ja, redan den 5 april.

Den här veckan har det varit fullt av olika jubileumsaktiviteter hos oss i Råda. Firandet pågår tio dagar och vi firar att Råda Rum funnits (i sin nuvarande skepnad) i tio år.

Av och till något av en tradition, att posta mina "Oscars predictions" på Facebook kvällen innan Oscarsgalan, för att sedan stoltsera med hur många jag knep.

Vi börjar med Mello som avslutades förra lördagen. Felica, före detta Fröken Snusk, stod som klar vinnare. Jo, det var väl ok egentligen men jag hade min favorit i Greczula. Dock måste jag säga att jag blev väldigt överväldigad, eller vad man skall kalla det, av Medina. Deras framförande gjorde mig väldigt positiv och upprymd och jag ville faktiskt att de skulle vinna.

Och så stod jag där i egenskap av stenåldersmänniska. Igen. Den här gången hos en bilförsäljare med en nedkörd Volkswagen. Det finns en tyngdlös frihet i sådana ögonblick. Man är osårbar i sin jordfästa teknikurna, titanskyddad av sin egen uppgivenhet. Men i det här fallet lyckades jag oväntat få marknadskrafterna i gungning med en oavsiktlig vänsterkrok.