Redan som barn får vi lära oss att vi måste förhålla oss till andra och för att det inte bara ska bli att den som skriker högst och är starkast alltid ska få som hen vill behöver vi hitta sätt att komma överens. Det gäller hemma i familjen och med grannarna, på förskolan eller på jobbet, i samhället och i världen i stort.

I vissa fall handlar det om lagar som någon annan har bestämt, men som gäller oss alla. Andra gånger handlar det om regler och överenskommelser som man själv varit med och bestämt. Poängen är att lära sig att kompromissa. Så långt brukar de flesta av oss i alla fall förstå när vi gör saker vi inte ska eller borde. Det är nästa steg, när vi kommer till andras, ofta outtalade, förväntningar som det blir krångligt på riktigt. När vi tar för givet att andra tycker och tänker som vi, men blir besvikna för att de gör tvärtom. Tänk så många gräl och bråk som kunnat undvikas om vi istället pratade om vad vi hoppas på och förväntar oss. 

Det blir också krångligt när vi tänker att regler gäller andra men inte oss. Till exempel försöker nog de flesta föräldrar lära sina barn att de ska tala sanning och inte slåss. Samtidigt kanske vi går bakom ryggen på vår partner eller säger dräpande kommentarer som sårar långt mycket mer än en smäll på käften. Kanske tar vi till en nödlögn för att skydda oss själva eller pratar illa om någon bakom hens rygg. Kanske vi gör avdrag i deklarationen som vi inte har rätt till eller skriver något hotfullt eller elakt till någon på sociala medier. Kanske tänker vi att det inte är någon stor sak, och vissa gånger kanske det inte ens är det, men det innebär ändå att vi tar oss rätten att strunta i sådant som vi förväntar oss av andra. Vi håller inte överenskommelsen helt enkelt. 

När den här krönikan publiceras är det FN-dagen (den 24 oktober). Det är 81 år sedan världens mäktigaste ledare gjorde en överenskommelse utifrån principen ”aldrig mera krig” och FN bildades. FN:s uppgift var, och är fortfarande, att upprätthålla fred och säkerhet, samverka kring internationella problem och främja de mänskliga rättigheterna. Gemenskapen i sig skulle skydda de enskilda nationernas rätt att vara självständiga och hindra dem från att attackera varandra. En gemenskap vars syfte var att förhindra att ”den starkes rätt” skulle råda i världen.

Det är ingen överdrift att påstå att det finns en och annan världsledare som skulle behöva påminnas om den överenskommelsen. För även här blir det problem när någon eller några agerar utifrån att reglerna gäller andra men inte dem själva. Med den skillnaden att det är långt många fler som drabbas. Däremot är det sällan de som fattar besluten som rent konkret far illa. 

Även om ingen av oss kan kalla oss världsledare eller har lika mycket makt som exempelvis Trump eller Putin, så är jag övertygad om att vi kan påverka, åtminstone i det lilla. Jag tror på att förändring börjar i vardagen och att små saker gör skillnad också i det stora. Jag tror på att vi kan förändra världen om vi gör det tillsammans. Så låt oss hjälpas åt att sprida kärlek, omtanke och gemenskap. För ett bättre liv för allt fler. För en bättre värld.

Karin Karlsson

redaktionen@lokalpressen.se