Inför den nya säsongen av långköraren bestämdes det att programmet skulle kryddas, dels genom att låta alla par flytta in under samma tak, dels genom att gräva fram ett gäng stenåldersmän.

Bränsle på elden blev ett minst sagt uppseendeväckande uttalande från en av dem under en gemensam parmiddag, där han tydligt klargjorde att han inte tror på vänskap mellan könen, något som ytterligare två snabbt ställde sig bakom. Sedan dess har varje nytt avsnitt bjudit på det ena märkliga uttalandet efter det andra, med en föga förvånande debattstorm som följd – inte minst kring den unkna kvinnosyn som vädras lite här och var i ett program som är tänkt att handla om kärlek.

Tidigare i år sändes ett annat dejtingexperiment i SVT, "Silent Attraction", där sexton singlar dejtar utan att få prata. Man ville se om attraktion kunde uppstå utan att känna till den andres värderingar. Det hade varit ett intressant upplägg – om det inte varit för att männen även här handplockats för sina konservativa, rent av mossiga, åsikter. Kvinnorna såg sig däremot som feminister som värderade jämställdhet högt i en relation – så som jag vill tro att folk är mest.

Jag förstår att det handlar om uppmärksamhet, tittar- och läsarsiffror. Dessutom är det lättplockade poäng att bemöta dessa goddag yxskaft-kommentarer i diverse debattforum och på sociala medier. Men är det verkligen en relevant utgångspunkt för en diskussion om jämställdhet 2026? Varför gör vi oss ens besväret att tända till? Poängen går ändå helt förlorad när motståndet består av obearbetade och känslomässigt avstängda machomän. På vilket sätt tar vi oss vidare med en så löjligt lågt satt ribba?

I ärlighetens namn undrar jag varför jag ens skrev den här texten och gav SVT:s sandlådelek ännu mer uppmärksamhet. Jag borde valt soppan om riksdagsvalet i stället.

Johanna Roos

johanna.roos@lokalpressen.se