Algoritmen är märklig. Den vet vad du tycker om innan du själv har hunnit tänka efter. Den vet vad du vill se nästa gång du tittar på din telefon. Och här är vi nu. Vi kallar det sociala medier, trots att det sociala numera huvudsakligen består i att titta på andra människor utan att prata med dem. Man kan dessutom följa människor man aldrig träffat, aldrig kommer att träffa och vars åsikter man innerst inne önskar att man aldrig hade fått kännedom om.

Sociala medier har också löst problemet med pinsam tystnad. Förr satt man två personer i ett rum och kunde behöva prata med varandra. Nu sitter båda med varsin telefon och skickar hjärtan till människor på andra sidan jordklotet. Det är fantastiskt. Vi har aldrig varit så uppkopplade. Och aldrig så svåra att få kontakt med.

Och om någon faktiskt skriver något personligt? Då svarar vi med en tumme upp. Det är vår tids motsvarighet till ett långt och innerligt samtal. Men det verkligt geniala är att sociala medier har gjort det möjligt för oss att vara fullständigt ensamma tillsammans. Miljarder människor sitter var för sig i sina små rum och tittar på varandra genom varsin skärm. Det är lite som att hela mänskligheten har gått på fest – men alla står i varsitt rum och tittar genom nyckelhålet.

Så kanske borde vi döpa om dem.

Inte sociala medier. Osociala medier.

För socialt är inte att veta vad massor av människor åt till lunch. Socialt är att fråga människan bredvid om hon vill ha en kopp kaffe. Utan att först fotografera den. Och socialt är kanske framför allt att kunna sitta tillsammans med någon utan att känna behovet av att kontrollera om någon annan har tryckt på en liten blå tumme.

Det var kanske det vi hade innan. Kontakt. Nu har vi täckning.

Owe Mabäck

owe.maback@lokalpressen.se