JavaScript is disabled in your web browser or browser is too old to support JavaScript. Today almost all web pages contain JavaScript, a scripting programming language that runs on visitor's web browser. It makes web pages functional for specific purposes and if disabled for some reason, the content or the functionality of the web page can be limited or unavailable.
Krönika

Med Shakespeare och den sanna känslostormen

DavidHultén
redaktionen@lokalpressen.se
2026-10-04 12:55
"I en kvällsbris av sensommarlättnad gråter jag som en ylande prärievarg", skriver krönikören.

"I en kvällsbris av sensommarlättnad gråter jag som en ylande prärievarg", skriver krönikören.

David Hultén

Man lever i de förstklassiga fuskverktygens tidsålder. Vi har skapat dem själva, både deras fördelar och nackdelar, och nu håller de oss på tå. Man drivs av en ängslig misstänksamhet och vill inte låta sig manipuleras av det som är bluff. Men i vissa sällsynta ögonblick är skillnaden mellan det fejkade och det äkta omöjlig att missförstå. Som när Shakespeare tar befälet på bryggan och skickar AI på soptippen.

Vi närmar oss slutet på augusti när Göteborg Filmfestival Open Air visar Chloé Zhaos ”Hamnet” på Bryggan på Ringön. Publiken sitter bänkad intill älven med drömmarnas kaj på andra sidan vattnet. Inramningen på industriområdet är häftigt charmig eller ”sick” som mina tonårssöner förmodligen skulle säga. Ändå har jag inte infunnit mig utan motvilja. I kanonvädret borde man förstås alltid syssla med någonting bättre. Och vad väljer jag? Kostymdrama om Shakespeares familjeliv! Pretentiöst och kultursnobbigt. Lättparodierad renässanscirkus på blankvers med självgoda skådisar i strumpbyxor. Var är min svarta polotröja? Hamnet? Hette han inte Hamlet, för resten? Sensommarsolen hinner svalna en aning innan filmen äntligen börjar.

Och med detta inleds en själslig avhyvling som jag sent kommer att glömma. Handlingen breder ut sig som en lång serie av välförtjänta örfilar. Jag är en pinsam lärarcharlatan, hinner jag tänka mellan smällarna. Jag är en kvacksalvare som äntligen åker på storstryk av min egen okunskap. Stommen i Shakespeares Hamlet kommer från traumat av att mista ett barn och en familj i kris. Jag har lyckats bomma en av litteraturhistoriens mest centrala detaljer. Sitt ner, titta på duken och håll käft!

1596 miste Shakespeare sin 11-årige pojke Hamnet i pesten. Ur detta skapades ett odödligt verk utifrån föräldraskapets outtröttliga men krävande sorgearbete. Innebörden har rest vidare genom epokerna från far till far och mor till mor. Den undervisar oss i hjärtats briljanta uttrycksformer, dess fantastiska läkkött och bröstkorgens emotionella intelligens som inget AI-redskap någonsin kommer kunna matcha. Budskapet från 1500-talets England träffar fortfarande sin publik, till och med så långt bort i tid och rum som i Göteborg 2026. Filmen når sin klimax med slutscenerna på Globeteatern i London. Året borde vara runt 1600. Ett publikhav riktar sina utsträckta händer mot en ensam skådespelare på knä. Shakespeares fru Agnes Hathaway, den av sorg förkrossade mamman, har trängt sig längst fram och trycker sig mot scenkanten. I rollfiguren framför sig återser hon sin förlorade son. Hon ler.

Och under augustihimlen på Ringön hörs nu ett flämtande som sakta glider över i snyftningar. Det bubblar och sjuder. Vi som otryggt sneglar över axeln på varandra blir färre och färre. Jag famlar efter mina solglasögon som omedelbart immar igen. Till slut måste jag kapitulera och låter mig villigt befrias av min gemensamma upplevelse med främlingarna omkring mig. I en kvällsbris av sensommarlättnad gråter jag som en ylande prärievarg.

På vägen hem ställer vi cyklarna på Hisingsbron och tittar ut över hamnen. I kvällsljuset är staden bedårande vacker med porten västerut och den stillaflytande pulsådern under våra fötter. Till höger i Frihamnen spelar In Flames och på Ullevi har ÖIS kryssat mot Halmstad. Under Barken Vikings bogspröt vänder Paddan tillbaka mot vallgraven. Göteborg sprudlar av liv och underhållning. Folk verkar lyckliga och nöjda, åtminstone på utsidan. Mitt i vykortssommaren är det skönt att för stunden få glömma hur livet kan trassla och storma som på familjen Shakespeares tid.

Samtidigt förblir vi samma känslomässigt konstruerade människor idag som på 1600-talet. Sorgen, oron, desperationen, glädjen, trösten och hoppfullheten färdas oförändrade och dyker upp i samma skepnader som då. Någonting mer tvättäkta och för oss alla gemensamt hittar man inte i mänsklighetens arkiv. Litteraturarvet är en enorm ocean av emotionell intelligens som alldeles för få unga människor törs simma i. Det är synd. Och farligt.

Eller är det tänkt att AI ska förse våra barn och barnbarn med förenklade svar på allt som rör hur det är att vara människa? Ska AI en gång för alla klarlägga skillnaden mellan falskt och äkta, tillfälligt och evigt, i en kort, användarvänlig formulering? Nej tack! Ansikte mot ansikte med den hjärt- och själlösa roboten klamrar jag mig hellre fast vid författaren och poeten i pipkrage. Han som också var orolig förälder och arbetade med papper och penna.

David Hultén

Hovåsbo, kultursnobb och gästkrönikör