Själv har jag spindelväv i håret, ett blodigt ärr i pannan och så mycket pynt i fönstren att det förmodligen bidrar till att ÖoB kan slå försäljningsrekord.

Det är ändå ett rysligt roligt spektakel. Man får skrämmas, gömma sig bakom en mask och se barnens lycka när vuxenvärlden ballar ur för en kväll. För att inte tala om allt godis.

Kanske tycker jag om det för att det är nytt för mig. Jag sprang aldrig runt och ropade ”bus eller godis” som liten. När halloween började spridas på allvar i Sverige under 1990-talet var jag redan en tjurig tonåring som spökade ut mig på helt andra sätt.

Däremot har jag lång erfarenhet av jultomtar, påskkärringar, midsommarkransar och Små grodorna. Traditioner som man envist försöker föra vidare till nästa generation.

Halloween har däremot vuxit fram på ett annat sätt hemma hos oss. Här är det barnen som har visat vägen med önskemål och specifika kravlistor. Jag har fått lära mig efter hand, allt från hur man lindar en mumie och skär ut ögonhålor på pumpor till exakt hur mycket låtsasblod och plastskelett ett hem egentligen tål.

Det är skönt och skoj att skapa nya traditioner tillsammans, helt utan gamla måsten.

Samtidigt ska vi vara rädda om traditionerna vi har ärvt. De bär på minnen och knyter oss samman med dem som kom före oss. Det jag själv minns starkast från barndomens höstar är allhelgonahelgen, när familjen åkte till kyrkogården och tände ljus. Skenet från hundratals levande lågor lyste upp mörkret, och det var vackert, sorgligt och skrämmande på samma gång att gå bland de slitna gravarna.

I år sammanfaller halloween och alla helgons dag den 31 oktober. Så när godiset är slut och sminket borttvättat går vi tillbaka ut i mörkret och bygger vidare på vår tradition. Och tänder ett gravljus från ÖoB.

Lina Isaksson

lina.isaksson@lokalpressen.se