Det var egentligen inte meningen att Sheila Galt skulle bli författare. Hon gick två skrivkurser, började plocka fram minnen och skriva ner berättelser – och upptäckte plötsligt att något höll på att hända.

– Jag insåg: hoppsan, det här håller på att bli en bok. säger hon.

Resultatet blev ”RÖTT – röda trådar, röda strumpor och röda linjer”, med den lika talande undertiteln En musikalisk fysiknörds svängom mot väderkvarnarna. Och det finns onekligen en del att berätta.

Sheila föddes i Kanada 1956 och växte upp med radioastronomin runt hörnet. Hennes pappa var fysiker och arbetade vid ett observatorium i British Columbia. När han senare fick möjlighet att tillbringa ett år vid Onsala rymdobservatorium följde familjen med till Sverige.

Sheila var 15 år och skickades till musiklinjen på Hvitfeldtska. Tanken var ungefär att musiken skulle fungera även om svenskan ännu inte gjorde det. Det gjorde den. Dessutom dök en svensk kille vid namn Anders upp.

– Vi blev ihop 1972.

Familjen återvände till Kanada efter året i Sverige. Sheila ville stanna, men hennes mamma ansåg inte att en 16-åring riktigt var mogen för att ensam bosätta sig på andra sidan Atlanten.

– Nu kan jag förstå det, säger Sheila och skrattar.

Kärleken höll ändå över Atlanten. Anders hälsade på i Kanada och efter ytterligare ett år fick Sheila flytta tillbaka till Sverige. De är fortfarande tillsammans.

Musiken kunde ha blivit hennes yrke. I stället följde hon pappa in i fysiken, utbildade sig på Chalmers och avslutade ett långt yrkesliv som biträdande professor. Där arbetade hon med forskning och undervisning inom bland annat laserteknik, jämte pedagogik, jämställdhet och vetenskaplig folkbildning. Fast musiken försvann aldrig. Numera sjunger hon i Härlanda oratoriekör.

Det är ungefär här man börjar förstå varför memoarerna behövde bli en hel bok.

Sheila skriver om både privatlivet och Chalmersvärlden. Om forskning och pseudovetenskap, kärlek, vänskap, gamla pedagogiska traditioner och jämställdhet. Men framför allt finns där en påtaglig lust att berätta.

– Främst är boken till för mig. Jag njöt så in i hoppsan av att skriva ner alltihop.

Hon hoppas samtidigt att läsaren ska känna igen sig och börja fundera över sina egna historier.

– Jag tror inte att mina berättelser ligger så himla långt från den typ av berättelser som alla sitter på. Jag vill väcka den egna berättarglädjen.

Att Sheila inte tänker skriva en högtidlig levnadsteckning blir tydligt ganska snabbt. Här finns exempelvis historien om hur hon lyckades förena två till synes oförenliga världar: balett och elektronik. Hon uppges därmed möjligen inneha ett mycket smalt världsrekord – som den enda som av misstag lyckats bränna hål på sin balettdräkt med en lödkolv.

Och när livet bjudit på människor som gjort henne riktigt arg har även det kunnat hanteras kreativt. För mer än 20 år sedan utvecklade Sheila och en god vän en egen variant av amatörpsykologi: ett foto på den som väckt ilskan tejpades fast på en nyårsraket. Sedan återstod bara uppskjutning och en rejäl smäll.

– Man behöver inte berätta vems foto som förgjordes, konstaterar hon.

I dag rekommenderas förstås andra metoder – men historien fick följa med i boken.

Titeln anspelar också på en mer allvarlig sida. ”Väderkvarnarna” för tankarna till Don Quijote, eller kanske i Sheilas fall Donna Quijotta. Hon har länge engagerat sig för vetenskap och mot pseudovetenskap och är aktiv i Föreningen Vetenskap och Folkbildning. På bokomslaget står hon mycket riktigt i röd tröja och hytter med näven mot en väderkvarn.

I september firades både boken och den nyblivna 70-åringen med släppfest i Ordenshuset, Göta Bio, i Jonsered. Där fanns föremål och kuriositeter ur livet utställda, högläsning och naturligtvis röda trådar. Efter 70 år, ett liv över Atlanten, ett långt yrkesliv på Chalmers och åtskilliga svängar mellan piano, fysik och folkbildning har Sheila Galt åtminstone fått ihop sina röda trådar.

Fast färdigberättad låter hon knappast.

– Boken ska ge ett gott skratt, säger hon. Och få andra att börja reflektera över sina egna liv.

Denny Bågenholm

denny.bagenholm@lokalpressen.se