”Men suset kom närmare och närmare. Det ven och tjöt och morrade. Masarin ställde sig upp. Han spanade över fälten och vid horisonten var det som ett rökmoln sakta närmade sig. Det måste vara tigrar", sade Masarin till sig själv. "Hur mycket tigrar som helst!”

Om Masarin bott i våra krokar hade han förstås inte sett en endaste tiger. Däremot hur mycket vildsvin som helst! Avsnittet ur "Loranga, Masarin och Dartanjang" passar utmärkt om man vill förstå hur det är att leva mitt i en invasion av jordfräsgrisar.

Sena kvällar kan jag stå på vår balkong och höra dem möblera om i skogen – djuriskt arbetsamma nattetid och spårlöst försvunna dagtid. Besläktade med vampyrer? Sover de uppochner i taket på grottor? Åratal av nattbesök har lärt mig att hata mindre och fascineras mer. Som Allan Preussen sade om Farbror Frej: ”Man hade velat se in i den hjärnan!”

Till en början nöjde sig detta svinpälsade partygäng med improviserade röjarskivor i skogsbrynen. Ostörda i månskenet fick de snabbt blodade betar. Med hånfull enkelhet breddades verksamheten till ett tokfestande även på väg- och gångbanor. Senast härom veckan hade en sugga med gulrandiga avkommor dukat långbord på vår gästparkering. Motorljud och ilsket tutande betraktades som välkommen underhållning. Flera av kultingarna hade kräfthatt och galten drack grogg i plastmugg. På väg hem från nattbussen hamnade min son mitt i efterfesten i gångtunneln under 158:an. Han tog skydd bakom några parkerade bilar och textade desperat efter omedelbar föräldraeskort.

Man gör förstås bäst i att hålla sig på avstånd. Urkraften i svinkroppen är inte att leka med. Ifjol forcerades vår gärdsgård av en mohawkklippt galt med allvarliga aggressionsproblem. På bara några sekunder skändades veckor av hederlig bonnaflit. Stenbumlingar som legat ifred sedan 1910-talet rullades åt sidan som om de varit av frigolit. Det krävdes två vuxna för att återställa förödelsen. Och hur vårt potatisland kunde väcka sådana erotiska lustar är en fråga för Naturmorgon i P1. Bombkratern intill husväggen verkade vara produkten av ett drogat lyckorus. Dessutom hade delar av gräsmattan konverterats till nyplöjd åkermark och låg redo för större odlingar. Fakturan kommer i Kivra.

Experter gör gällande att svinet lider av svår närsynthet och bara i ytterst få fall lyckats få körkort. Visserligen har galtar med glasögon observerats runt Sisjön men än så länge har vi människor ett mindre övertag. Med sina svaga ögon litar vildsvinet blint på sitt tryne och det som luktsinnet registrerar. Det behöver komma ganska nära oss för att begripa vilka vi är. En galt eller sugga kan exempelvis närma sig intresserat, sniffa lite försiktigt och sedan försvinna lika raskt igen. Att råka ut för detta är självklart mycket obehagligt (och inte fjärran vad singlar ibland får uppleva på krogen).

Kanske är det dags att växla strategi från bekämpning till medling? Taggtråd och elstängsel, jovisst, men känns det inte lite DDR? Vi borde försöka etablera kontakt med svinahövdingen i Sandsjöbacka och förhandla fram en överenskommelse. Ett avgörande villkor är att vi omedelbart får tillbaka våra asfalterade vägar och promenadstråk. I gengäld kan vi erbjuda avsatta områden för bärsärkagång eller andra former av fritt svineri. Situationen kräver diplomati med skarpsinnig fingertoppskänsla. Nog borde vi kunna hitta flera gemensamma samförståndspunkter?

För med lite sund självanalys är det enkelt att identifiera mänskliga drag i svinens beteende. Liknande griserier kan upplevas på charterresor, vid julbord eller under allsvenska fotbollsderbyn. Här måste vi våga rannsaka oss själva och gå svinen till mötes. Och handen på hjärtat: djupt nere i mitt undermedvetna bor ett vildsvin som efter en tung arbetsvecka inte längtar efter annat än att få böka, röja och flytta på gärdsgårdar.

David Hultén

Hovåsbo, svinaherde och gästkrönikör

David Hultén

redaktionen@lokalpressen.se