Under januari månad när kylan biter sig fast och naturen sover längtar vi efter våren och att blommorna och träden ska vakna. Efter allt firande i december kommer januari med överraskande väder. Vi drömde om en vit jul, men istället blev januari vit och kall och som vanligt var vi inte alls beredda på det.

Min kollega Johanna bad mig förklara varför jag älskar film, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Skådespelaren Stellan Skarsgård berättade nyligen i en amerikansk intervju att han minns sitt första biobesök, det var själva upplevelsen som satte spår. Mörkret i salongen, främlingarna, prasslet från godispapper, koncentrationen, ridån som gick upp.

Det började med några garnnystan och ett par stickor i en korg, i personalrummet på jobbet tillsammans med en uppmaning att vi alla gärna fick vara med och sticka. En gemensam stickning, utan beskrivning eller någon färdig plan för vad det skulle bli. Det fick mig att längta efter att sticka något själv.

När mörkret föll i höstas bestämde jag mig för att den här vintern ska jag inte streta emot. Jag ska gå den till mötes och inte längta efter något annat. Jag ska tillåta mig att vila omgiven av det karga landskapet, låta isvindar blåsa rakt igenom min tunna pälsjacka och beundra de frostbelagda trädgrenarna, som om de smyckat sig inför den stjärnklara vinternatten.

Jag satt och pratade med en tonåring om sakernas tillstånd i världen. Det var ett bra och viktigt samtal. Långt ifrån hetsiga slagord och tillspetsade rubriker. Däremot var det inget upplyftande samtal.

Det har snöat hela natten. Snön ligger mjukt som ett vitt täcke av nyvispad grädde på marken. Det är januari och vinter och det händer varje år. Plogbilarna har inte hunnit ploga ännu och det är svårt att ta sig ut. Det upprepas varje år och av någon underlig anledning kommer snön alltid, som en överraskning. Vi bor i Sverige och det borde vara det mest naturliga.

Romarriket. Det var ett tag sedan den virala diskussionen svalnade om att män dagligen tänker på det. Men nu är jag tillbaka. Kanske för att alla vägar ändå leder dit? Jag grubblar kanske inte riktigt lika ofta på det som grabbarna i gör, men nyligen dök riket upp igen utan förvarning.

Hej igen och god fortsättning.

Helgerna har i alla fall för oss gått enligt plan och det vill säga att det inte skett något som vi inte hade kunnat ha i planering eller förväntat oss. 

De innebär att vi har, sorgligt nog, behövt hantera ett antal larm kring våld i hemmet.

Spelåret 2025 skulle handla primärt om två stora händelser: Nintendos nya konsol Switch 2 och att vi äntligen skulle få spela ”GTA VI”. Tyvärr flyttades ”GTA VI” två gånger och slutade med att det blir till hösten i år som vi får spela det – om nu inget mer händer.

Cinemaniac: Så var det dags att damma av ett gammalt tema igen, nämligen fenomenet den kvinnliga tokan, hysterikan, som det så fint kallades förr i tiden.

I början av året ser vi med fördel framåt, gör så gott vi kan för att infria våra nyårslöften och lova att börja träna, leva ett friskare liv och hoppas på ett gott nytt år. Samtidigt ser vi gärna tillbaka på de minnesvärda stunderna från året som gått och bevarar det fina i våra hjärtan.

Under mina lediga dagar runt jul och nyår har jag läst klart Cecilia Uddéns bok ”Allt har en smak av aska”. Det är första gången jag läser något av Cecilia men ända sedan jag träffade henne i Jerusalem för drygt 30 år sedan har jag fascinerats av hennes sätt att rapportera om vanliga människor och deras liv.