Innan någon får för sig att orosanmäla bör jag kanske tillägga att just denna unge har päls, fyra ben, svans och sylvassa klor.

Det enda jag fick höra innan vi skaffade katt var hur självständiga och lättskötta de är. Det stämmer säkert – så länge man är en chill person som lutar sig tillbaka och säger: "Hon kommer väl när hon kommer." Om jag var en hönsmamma när barnen var små så är jag åtminstone en kycklingmamma även till husdjuret. Jag vill hela tiden veta var hon är, och har hon inte setts till vid läggdags kan jag inte sova – för att inte tala om hjärtat i halsgropen när hon utforskar nere vid vägen.

Försöken att spåra kissen med diverse AirTags och GPS-trackers har misslyckats gång på gång. Det senaste halsbandet ligger enligt hitta-appen under altanen och är omöjligt att få fram.

I kampen om reviren hamnade hon dessutom i slagsmål och det blev raka vägen till veterinären. Där hann vi knappt komma in på rummet innan kattskrället blev skrämt och rymde ut genom ett öppet fönster – för att sedan ta till flykten mot E20. Hon insåg lyckligtvis snabbt att jag, när allt kom omkring, var hennes enda trygghet där i diket mellan djursjukhuset och motorvägen. Vi kom därifrån med katten i tratt, några kvadratcentimeter päls fattigare och vaccin över hela ryggen (veterinären blev så skärrad att hälften hamnade utanför).

Samtidigt har det såklart även bjudits på otaliga lek- och gosstunder under vår första förvirrade sommar tillsammans, och precis som med alla ettåringar, väger det upp varenda liten katt-astrof.

Nu rullar vardagen igen och bredvid mig på skrivbordet ligger en harmonisk misse och sover tungt. Jag tänker att vilken tur att det snart är höst, så att min lille kompis inte vill lämna huset.

Johanna Roos

johanna.roos@lokalpressen.se