Jag hade visserligen rest mycket med mina föräldrar, men mestadels till Danmark och ett fåtal länder i Europa. Nu var det annorlunda. Det enda jag visste var att perserna vävde mattor i de mest intrikata mönster och färger.

Jag tvekade aldrig och kände då att det var som en dröm eller var det verklighet?

När jag för första gången landade på Mehrabads flygplats i Teheran möttes vi av ungefär 40 personer, som välkomnade oss. Det var en smärre chock, men jag kände mig naturligtvis mer än välkommen. Alla pratade ett främmande språk och jag förstod inte ett ord. Där beslutade jag mig för att försöka lära mig farsi så fort, som möjligt. Många kunde prata engelska, men farsi var och är det officiella språket. Efter ett tag blev det en större krock när jag förstod att de skrev från höger till vänster. Bokstäverna såg ut som små figurer och inte alls som vårt alfabet och det var en stor utmaning att vänja handen vid det nya alfabetet och dessutom att forma de små tecknen åt andra hållet. Jag måste erkänna att jag blev aldrig riktigt bra på det. 

Så småningom blev livet vardag med sysslor, barn, familj, släkt och vänner. Men jag lärde mig inte allt på en gång. En del av kulturen måste upplevas och varje morgon gick jag och köpte bröd hos den lokala bagaren och i kön språkade jag och andra livligt om allt möjligt för att få tiden att gå. Jag blev ofta inbjuden till flera grannar på morgonkaffe. Det lät spännande och en dag när jag nämnde det hemma förstod jag att inbjudan endast var en artighetsfras, som jag skulle tackat nej till. Det blev en lärdom för mig, men kaffestunderna var trots mitt misstag trevliga.

Efter flera tebjudningar, middagar och andra evenemang förstod jag att i Iran äts frukt alltid med kniv och gaffel. Det hade jag ingen aning om i början och tog ett stort bett på mitt äpple. Det var tydligen högst oartigt och vulgärt och det gjorde jag aldrig om.

En annan sed, vana eller beteende är taruf, vilket används hela tiden och betyder ungefär att krusa. Man bör tacka nej till något minst tre gånger innan man tar emot något eller säger ja. Det ingår i allt i vardagen och är komplicerat innan du har förstått hur. Jag misslyckades hela tiden. Om någon inte vill krusa kan den personen säga från början att den inte vill använda taruf och då blir allt mycket enklare. Taruf och diskussionen om något kan hålla på länge och i slutändan blir det oftast som det var tänkt från början. En annan blunder jag lyckades med var att säga jag måste gå på toaletten och det kan man inte säga förutom när du befinner dig hemma naturligtvis utan jag måste gå och tvätta händerna. Hur ska man veta det? Trots alla mina erfarenheter och misstag klarade jag mig bra, blev en kultur rikare, klokare och dessutom lärde jag mig ett nytt vackert språk och jag hoppas jag blev mer förstående inför människor, som ska lära sig en helt ny kultur.  

Verkligheten var en dröm, som blev verklighet och nu önskar jag att dagens mardröm i Iran, som jag slapp att uppleva åter förvandlas till en dröm.

Karin Manzoor

redaktionen@lokalpressen.se