I samband med en takläcka fick jag nyligen spendera tid på vår egen vind. Det slutade i en inspirerande expedition till bostadens minst besökta utrymme. Den blev värd varje pinne på stegen.

"In the secret space of dreams where I dreaming lay amazed" konstaterade Grateful Dead i "Attics of my life" (mitt livs vindar). Nja, fullt så romantisk är inte vår krypvind från 1970. Med oro för både sorkfeber och spikstick hukar man runt som en postmodern Quasimodo med pannlampa och mobiltelefon. Här uppe är det inte kyrkklockor utan klotrunda getingbon som driver mig mot vansinne. Takläggaren efterfrågade bilder av fuktfläckar, en nödvändig men minst sagt avtändande uppgift. Till en början i alla fall.

Plötsligt händer det! Medan min mobiltelefon äter sig mätt på dötrista innertaksbilder sneglar jag ner mellan mina skor och läser: ”Säkra kort med helautomatiska Konica C35”. ”Blixtaggregat på köpet”. ”Helautomatisk smalfilmskamera med motorzoom”. Jag står på ett rykande hett och tobaksgult nummer av Göteborgs-Posten från maj 1974. Med detta störtdyker takläckan i prioriteringsordningen. Snart ligger jag på rygg i unken rockwool och bläddrar. ”Liten och kompakt kamera, lätt att ta med över allt”. ”EPA på Avenyn har söndagsöppet 13-19.”

Jag börjar underhålla mig med tanken på hur jag hade klarat att leva en dag i maj 1974 i min nuvarande ålder och skepnad (53). Man får misstänka att vår sjukliga högtempofostran och mina hyperdigitala krav på vardagen hade klantat till det rejält i alla avseenden. Hade jag kanske trampat in i en elektronikbutik i Nordstan och frågat efter telefoner med kamerafunktion? Eller hade jag med en dåres envishet insisterat på att få köpa en kamera med filmfunktion som man dessutom kan ringa, parkera bilen och göra bankärenden med? Frågor av den typen hade sannolikt slutat i tvångströja med elchockbehandling. Är min herre inte riktigt frisk? En telefon är en telefon, en kamera är en kamera och bankärenden gör man bäst på banken.

Jag klättrar ner igen och är tillbaka i nutiden. Tidningen är med mig under armen och takläckan är nästan glömd. Istället är jag upptagen med en ödmjuk tacksamhet inför det som varit och allt spännande som ska komma. Och så påminns jag om språklärarkollegan Lars Hammar, Filip Hammars pappa. Utan anteckningsböcker, Super-8-rullar och diktafonkassetter på vinden i gamla hus hade det inte blivit någon film att låta sig läkas av. Lars generation var fenomenal på att lagra icke-digitala minnen med finess och varaktighet. De var molnfria människor i dubbel bemärkelse. Sådan vill jag också vara.

Jag reser stegen mot vindsluckan igen. Nu känns alltihop bråttom och angeläget. Jag får se till att lämna ett spår efter mig däruppe redan idag. Jag lägger upp några nummer av LP Sydväst från maj 2026.

Gästkrönikör, vindsröjare och Hovåsbo

David Hultén

David Hultén

redaktionen@lokalpressen.se