Ett tillfälle som fortfarande sticker ut – åtminstone i mina ögon – var när Jimmie Åkesson 2020 reste till flyktingläger på gränsen mellan Turkiet och Grekland. Han åkte dit för att dela ut flygblad med texten ”Sverige är fullt!”. Det mest anmärkningsvärda var dock inte budskapet, utan att tillsammans med Sverigedemokraterna stod även ”svenska folket” som avsändare på flygbladen. Det var många, både till höger och vänster, som ifrågasatte Åkessons agerande den gången.

Sedan dess har den politiska kartan ritats om rejält och så gott som varje migrationspolitiskt beslut som fattats i riksdagen efter det har tagit oss närmare Åkessons dröm om stängda gränser. Antalet personer som beviljas asyl ligger på ett minimum, kraven på dem som söker arbetstillstånd blir allt högre och det blir allt svårare att få komma hit som anhörig. De så kallade ”spårbytarna” (personer som inte fått asyl men hunnit skaffa ett jobb och därför kunnat söka arbetstillstånd istället) kan inte längre ansöka om att förnya sina arbetstillstånd på plats i Sverige utan behöver åka tillbaka till sina ursprungsländer. Det är en process som i bästa fall tar flera månader och den behöver göras oavsett om de kan försörja sig, om de betalar skatt, om de köpt hus eller bildat familj här. 

Några berättelser dröjer sig kvar i hjärtat lite extra. Kanske kommer ni ihåg 95-åriga Rabea. Hon kom till Sverige för över 20 år sedan och är nu så gammal och sjuk att hon inte klarar sig själv. Hon har under våren fått veta att hon ska utvisas till Irak medan resten av hennes familj får stanna här. Eller så kanske ni minns Emanuel, den åtta månader gamla pojken som fick beslut om att utvisas till Iran eftersom han trots att hans båda föräldrar lever här inte ansågs ha tillräckliga skäl för att kunna hävda anhöriganknytning. Även de så kallade ”tonårsutvisningarna” har berört många av oss. Till slut medgav till och med migrationsministern att det kändes fel i hjärtat att unga människor som vuxit upp här tvingas återvända till föräldrarnas ursprungsländer. Sent i våras fattade därför riksdagen beslut om vissa undantag. De nya reglerna börjar dock gälla först i oktober och innan dess kan varken de som tagits i förvar i väntan på utvisning eller de som redan tvingats lämna Sverige begära omprövning eller återförenas med sina familjer. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara om min tonåring skulle tvingas flytta ensam till ett annat land, utan att ha ett jobb eller kunna språket. Det är helt enkelt för absurt. 

Självklart behövs det ett regelverk för migrationen, men det vi har nu liknar snarare ett lotteri. Naturligtvis ska alla som bor i Sverige följa svensk lag, men jag förstår inte att man kan driva den här migrationspolitiken samtidigt som FN:s barnkonvention är antagen som lag i Sverige. Går det ens att hävda längre att vi är lika inför lagen när man utöver de lagar som finns också ställer krav på ”en god vandel” för man ska beviljas uppehållstillstånd? Är det rimligt att vår regering för samtal med talibanregimen i Afghanistan och använder biståndspengar för att förmå människor som flytt från just den regimen ska återvända, samtidigt som de avråder alla andra att resa till Afghanistan? 

I mina ögon är det djupt orättvist, omänskligt och odemokratiskt. Det klingar falskt när vissa politiker gång på gång påstår att den som sköter sig ska få stanna samtidigt som välintegrerade människor som behövs och bidrar till det svenska samhället utvisas. Bibelord om att vi inte ska förtrycka invandrare och vi ska behandla invandraren som en infödd förpliktigar. Jag kan helt enkelt inte vara tyst längre.

Karin Karlsson

redaktionen@lokalpressen.se