Ibland var stjälkarna så korta att ett snapsglas var det enda som var lagom stort att använda som vas. Med tiden lärde jag mig att plocka blommor med lite längre stjälkar, men framförallt lärda jag mig var jag kunde hitta olika sorters blommor. Jag visste precis vart jag skulle gå för att hitta årets första tussilago och var styvmorsviolerna fanns, var de finaste blåklockorna växte och vart på mormors kulle man skulle gå för att hitta prästkragar. 

Kärleken till blommor har följt med genom åren, även om jag inte har lika bra koll på var jag hittar vissa sorters blommor längre. Därför blev det lite av ett äventyr förra veckan när jag stannade till på väg hem från jobbet för att plocka en midsommarbukett. Smörblommor och hundkex var lätt att hitta. De växer ju nästan överallt. Sedan hittade jag någon rosa blomma som jag inte vet vad den heter, men som hade en klibbig stjälk och strax intill växte det också prästkragar.

Lite längre bort hittade jag rödklöver och någon blå blomma med sticksig stjälk. Humleblomstren var redan utblommade så de hoppade jag över och några blåklockor hittade jag inte. Däremot tog jag också med en maskros och några daggkåpeblad i min bukett. När buketten väl kommit i vatten och stod där på mitt köksbord hemma i lägenheten så kände jag mig så rik. Tänk att bara kunna gå ut och plocka något så vackert. I all sin olikhet och spretighet lyste blommorna upp i köket. Det var som att de olika blommornas färger och former förstärkte varandras skönhet. 

Jag tänker att det är på samma sätt med oss människor. Att mångfald berikar och att helheten oftast blir mer än summan av de olika delarna. Att vi kan hjälpa varandra att få växa och blomma ut. Jag tänker på smörblommor som nästan alltid växer många på samma plats. Det gör att det inte alltid är så lätt att se varje enskild blomma.

Man behöver ta sig lite tid helt enkelt, men var och en lyser som en liten sol. Det är värt att minnas också när man står inför en grupp människor, att om vi bara tar oss tid så finns det något som kan få var och en att lysa.

Hundkexens blommor är som klasar, de hänger ihop även om det finns små skillnader hos varje liten blomma. Också vi människor kan behöva en grupp, ett sammanhang, för att vi ska kunna blomma ut. Rödklöver däremot är lätta att lägga märke till med sin säregna form. Så är det också med människor, vissa lägger alla märke till men andra lyckas man aldrig ens lära sig vad de heter. Daggkåpebladen samlar daggdroppar och de påminner mig om att vad skönt det är att ha någon att få gråta ut hos, som samlar upp ens tårar. Maskrosen fick vara med för dess makalösa växtkraft, för styrkan att kunna gro även på de mest osannolika platser. Den ger aldrig upp.

Idag vill jag ge var och en av er som läser er egen sommarbukett och tillsammans med den en önskan om att inte vara rädda för olikheterna utan att försöka se skillnader som något som berikar. Min erfarenhet är att om vi hjälps åt med våra olika kunskaper och talanger så klarar vi långt mycket mer än om var och en ska klara av allt själv.

Karin Karlsson

redaktionen@lokalpressen.se