”Här ska publiken få kärlek” – Morgan Alling på Rondo
Det är något särskilt med att kliva in på Rondo. Den där doften av scen, sammetsstolar och minnen. Här har generationer av artister stått, här har publiken skrattat, jublat och förälskat sig.
Och just den här eftermiddagen, med julens ljus glimrande utanför och ett stilla sorl i foajén, står Morgan Alling mitt i rummet och ler.
– Kör, säger han glatt när bandspelaren åker fram.
Det märks direkt: det här är en man som trivs i samtalet lika mycket som på scen.
Morgan Alling är göteborgare, uppväxt i Partille – men ändå är detta hans första gång på Rondo. Det låter nästan osannolikt. Han har sett det mesta, spelat det mesta, men just hit har stegen aldrig lett förrän nu. Inte ens på 80-talet, när Clabbe snurrade skivor och discogolvet kokade.
– Nej, skrattar han. Det var Heaven, New Yaki och Dojan för min del. Det var roligare förr. Det kostade en tjuga att gå in och man orkade vara vaken.
Nu är han här av en annan anledning. Som Harold Zidler – den livsbejakande, charmiga och i förlängningen tragiska teaterdirektören i Moulin Rouge! The Musical. En roll han gjort nära 180 gånger i Stockholm och snart 50 gånger i Göteborg.
– Femtio firar man inte, konstaterar han torrt. Hundra, ja. Men femtio är för lite.
Göteborgsperioden innebär pendling. Tåg, hotell, ensamhet. Morgan bor på Gothia Towers, med utsikt över Liseberg. Det är vackert, absolut – men också tomt.
– Hotelldöden, ja. Den finns. Jag vill ju bara jobba. Att ligga och zappa på tv… det är meningslöst. Man kan ta en promenad, men hur många varv runt Korsvägen orkar man?
Det är inte staden han saknar. Det är familjen.
– Men när jag kliver in här på Rondo blir jag glad. Då händer något.
Moulin Rouge är, som publiken vet, färg, glitter och musik. Men också något helt annat. Under ytan finns tragedin, och Morgan Alling pratar engagerat om vikten av kontraster.
– För att det ska bli roligt måste det finnas något mörkt. För att tragedin ska slå måste publiken först luras att allt bara är show, show, show. Sen, bam! Rakt ner i det svarta.
Den svenska versionen skiljer sig från många internationella uppsättningar. Här har man vågat gå längre i dramat, djupare i smärtan. Och det är ingen slump.
– Vi får inte kopiera scenografi, koreografi eller kostymer. Allt måste vara eget. Amerikanerna filmade varje repetition och granskade varenda rörelse. Höjde jag fel hand – då fick jag göra om. Men just därför har vi kunnat göra vår tolkning starkare.
Och stark blir den. Inte minst i den moraliskt obekväma handlingen där Zidler säljer sin stjärna Satine för ekonomisk räddning.
– Det är en vidrig handling. Men den är lika aktuell i dag. Kvinnor säljs fortfarande, på andra sätt, i andra rum. Det är tragiskt – och just därför måste det berättas.
Alling talar med värme om hantverket. Om att lyssna. Om att känna av salongen.
– Jag hör när skrattet dör ut. Jag känner vilken sida som är med, vilken som tvekar. Då justerar jag. Drar upp, håller tillbaka. Det är direktsändning, varje kväll.
Han jämför det med rockkonserter, med sport.
– Det är mötet. Det är där konsten uppstår. Annars tittar man bara. När publiken är med – då vill de komma tillbaka.
Han berättar om en konsert med Bob Dylan som gjorde honom arg. Inte på grund av musiken, utan på grund av distansen till artisten.
– Han kom trettio minuter sent, sa inte hej, bar mörka solglasögon, hade huvan uppdragen över huvudet och stod med ryggen mot publiken. Efter fyrtio minuter lämnade han scenen. Det föraktet mot publiken gjorde mig riktigt sur.
– Publiken hade betalat och fick ingenting tillbaka. Det är förakt, tycker jag. Här ska man få kärlek. Massor av kärlek.
Samtalet glider, som livet gör, in på ålder. På att orka mindre, bli bakis längre, gå hem tidigare från festen.
– Tyngdlagen har börjat vinna, skrattar han. Men jag är lugnare nu. Klokare. Samtidigt… man vill ju orka.
Drivet finns kvar. Bucketlisten är lång: Hamlet, nya hybridföreställningar, filmidéer. Och framför allt – skapandet.
– Jag slutar aldrig jobba.
Efter Moulin Rouge väntar nästa kapitel. Soloföreställningen "Ingenting försvinner – allt finns kvar", baserad på hans bok. En personlig resa om barndom, självkänsla och behovet av bekräftelse.
– Många artister bär på det där. Man fyller hinken på scenen – och sen är den tom på hotellrummet. Då kommer ångesten. Jag har varit där.
Lösningen, för honom, blev att sluta fly. Att acceptera minnena. Göra dem till vänner.
– Tragik och komik igen. De hör ihop.
Tiden rinner iväg. Det är två timmar kvar till föreställning. Morgan reser sig, ska upp på genomgång. Snart ska han kliva in i rollen igen, bli Harold Zidler, bli showmannen som håller publiken i sin hand.
Utanför glittrar Göteborg i decembermörkret. Inne på Rondo laddas det för ännu en kväll där skratt, sorg och musik möts. Och där – just i mötet mellan scen och salong, händer det som inte går att ersätta.
Följ oss på sociala medier:
Din enda lokaltidning som kommer på papper och är helt GRATIS!
Lokalpressen, på webben, i brevlådan och sociala medier.