Jag var en vanlig förälder. Jobb, förskola och skola flöt på. Men motståndet fanns där tidigt, min äldsta ville inte till skolan. Men vi kom dit, tillslut med metoder som slet på oss båda. Elevhälsan kontaktades. På skolan var hen som vem som helst. Mitt rop på hjälp kom för sent. Inte för att jag vet vad skolan kunnat göra, de har ju fullt upp med elever med synliga utmaningar. Jag visste inget om maskering då, att barn kan hålla en fasad i skolan.

Maskeringen kan ske automatiskt och vara oerhört energikrävande. Jag har upplevt en bristande kunskap om maskering överallt trots att förståelse är en förutsättning för stöd. Mitt barn kraschade 7,5 år gammal. Utmattad. Kuratorn på UPH såg inga tecken på npf, masken kom fortfarande på när vi lämnade hemmet. Några månader senare visade en grundlig, privat NPF-utredning (som behövde utföras i hemmet) autism och adhd. Bilden klarnade, skolan fick information och barnet plats i mindre grupp. Tre år senare och med ett anpassat schema på ca 25% är det fortfarande svårt att ta sig dit.

Störst kunskap kring dessa barn och familjers utmaningar finns hos kommunens Skolsociala team. Hjälpinsats från teamet ges vid 40-75% frånvaro. Jag anser att detta innebär diskriminering av de maskerande barnen, de som hållt ihop så länge att de blivit utmattade. De här barnen kan ha svårt att nå upp till 25%. Även en anpassad skolgång ställer en rad krav på barn som, om de inte var kravkänsliga innan, kan ha fått dessa svårigheter i och med utmattning. Det behövs relation utan krav, en miljö där barnet slipper maskera, för att komma åt rätt stödbehov. Vilken hjälp når dessa utmattade barn och familjer?

Att syskon blir en riskgrupp är hos oss nu ett faktum. Jag efterfrågar en insats för barn med över 75% frånvaro eller att nuvarande team istället gör sitt urval utifrån sökande familjers individuella behov. De som, i kommunens ögon, verkar hopplösa gällande skolnärvaro har inte ett lägre stödbehov!

Sofie Johansson