– Kan du spela mig igen, kan du slå mig som en tärning… Så lyder den första raden i låten ”Tärning”. En Dire Straits-inspirerad gitarr ackompanjerar Elisabeths röst, medan trummor och bas hittar en långsamt svängig rytm. Det är det första spåret av sex på Stora Vegas nysläppta EP, som är inspelad live i en hemmastudio tidigare i år.

– Vi vill att publiken ska kunna sjunga med på våra gig, och vi vill ge vår musik en snabb start så att folk faktiskt kan lyssna på den, berättar Viveka Stenhede från Lerum.

Bandet Stora Vega närmar sig sin ettårsdag, men medlemmarna – Viveka på bas, Elisabeth på sång, Noah Persson på gitarr och Simon Larsson på trummor – har spelat tillsammans i flera år. Vännerna fann varandra under studietiden på Geijerskolan, en folkhögskola med en nordisk rockmusiklinje.

– Där fick vi spela covers och skriva eget i alla möjliga band. Men vi hade enorm tur, för alla fick för sig att flytta till Göteborg. Stora Vega hade aldrig hänt annars, fortsätter Viveka, som tillsammans med Alingsåsaren Elisabeth är frontfigur i bandet.

De pratar om musiken med ett drömskt leende på läpparna – men samtidigt är de fast beslutna att slå sig in på Göteborgs kokande indiescen. Band som Terra, Girl Scout, Nektar och Svart Ridå är bara några av dem som inspirerar.

– Det finns så många bra indieband just nu, och det är kul att indiescenen har blivit så cool och att ungdomar ser faktiskt upp till folk som spelar musik igen. Det är coolt att spela rock igen, säger Viveka.

Elisabeth fyller i:

– Jag känner också att det läker en del av lilla jag. Jag är uppvuxen med hårdrock som Black Sabbath och Iron Maiden, och jag har alltid velat sjunga så – men trodde länge att jag inte kunde. Nu när vi skriver egen musik får jag skriva låtar för mig.

De beskriver sitt sound som svensk indiepop med rockiga och jazziga inslag. Låtarna är på svenska och handlar om deras egen uppväxt i småstäder som Lerum och Alingsås – men också om kärlek, ilska och självreflektion.

– Det finns en ganska tydlig melankoli i alla våra låtar, även om vissa är glada i melodin. Vi har en låt som heter ”Hästhovsvägen”, där vi sjunger om Gråbo och Olstorp, där jag är uppvuxen. Det har influerat mig väldigt starkt i skrivandet, säger Viveka.

I höga klackar och stora kläder kliver Viveka och Elisabeth upp på scener runt om i Sverige – senast på en folkhögskola i Sigtuna, där deras musik spridit sig bland eleverna. Att få höra publiken sjunga med i deras låtar var en barndomsdröm som gick i uppfyllelse, säger de två vännerna.

– Det var helt galet! De står och dansar, skriker och sjunger med – och önskar låtar. Människor vi aldrig ens har träffat, och de kan våra låtar. Det är det man har drömt om ända sedan man var ett litet barn och stod på vardagsrumsbordet och sjöng, säger Elisabeth.

– Jag minns hur jag stod på scen och fick gåshud när jag tittade på någon i publiken – och vi sjöng tillsammans. Det var vår första ”claim to fame”, fortsätter Viveka med ett skratt.

Från kulturskolans tvärflöjtsläxor, sånglektioner och uppvisningar för familj och vänner i Dergårdsteatern står nu Elisabeth och Viveka på egna ben med jobb på vardagarna. Och även om drömmen om att få jobba med musik ibland svalnat, brinner den nu mer än någonsin.

– Det är en så märklig kontrast när man som barn verkligen tror att man ska bli en stjärna, en idol. Sedan när man blir lite äldre kanske man kommer på andra tankar. Men nu – jag vill fortfarande bli artist, och jag vill fortfarande spela musik. Att ställa sig på scen, det finns inget bättre. Ingenting kan toppa det, säger Viveka.

Om tjejerna får drömma vidare om framtiden, är det den stora scenen på Pustervik som hägrar – liksom Way Out West och Ullevi.

– Herregud, det hade ju varit helt otroligt. Och… alltså Håkan Hellström – han kör svensk musik, han är Göteborgsbaserad. Varför skulle inte vi kunna stå på Ullevi? Jag tror att vi kan. Alltså, vi löser det, säger Viveka med ett brett leende.

Matilda Falk

matilda.falk@lokalpressen.se