Så nu håller jag på att sticka en tröja. Det är inte så att jag är speciellt duktig, även om jag stickat en del av och till genom åren. Däremot tycker jag att det finns något väldigt tillfredställande i att se hur den där tröjan växer fram maska för maska, varv för varv. Dessutom får jag tid att fundera på saker och ting, utan att det känns som att jag bara sitter och gör ingenting. 

Häromkvällen satt jag hemma i soffan med min stickning i knäet och försökte få till mönstret som fanns i beskrivningen. Beskrivningen bestod av ett diagram med räta och aviga maskor om vartannat. Det var egentligen inte så väldigt komplicerat, men det hände flera gånger att jag upptäckte flera varv senare någon maska som blivit fel. Vid något tillfälle fick jag till och med repa upp en bit och göra om det som blivit galet. Jag är dock väldigt tacksam att hittat en modell där man stickar allt i ett enda stycke. Det är verkligen helt perfekt för någon som mig, eftersom det jag tycker är allra svårast när man stickar är att sy ihop de olika delarna. Jag lyckas aldrig få till några jämna, fina sömmar utan det blir mest bara knöligt och fult. 

Efter en stund flöt det dock på ganska bra och tankarna började vandra iväg. Eller det var det jag trodde tills jag en stund senare insåg att jag tappat bort mig rejält i vilka maskor som skulle stickas räta och vilka som skulle stickas aviga. Samtidigt som jag försökte rätta till det som blivit galet slog det mig att om man tittar på tröjans baksida så ser de maskor som stickats räta ut som aviga och tvärtom.

Jag tänker att det är så med livet också. Livet innehåller både det räta och det aviga, och det är helt okej. Ibland är det till och med så att det som vid en första anblick verkar avigt ser rätt och riktigt ut om man ser på det från ett annat håll. Det kan också vara så att det är först när man får lite distans och ser tillbaka på något som man ser hur det verkligen blev. Det är inte heller helt ovanligt att man tappar några maskor här och där. Då blir det hål i det stickade, lite som när saker i livet varken blir som man tänkt eller hoppats.

I bästa fall får man en andra chans så att man kan göra om och rätta till det som gått snett. Ungefär som när man repar upp och gör om en del av sin stickning. Dessvärre är det inte alltid möjligt och i stället blir det som när jag syr de där sömmarna. Knöligt och fult. Något som skaver. 

Så om ni ser mig i min hemstickade tröja framåt våren kommer den antagligen vara lite skev. Troligen finns det också några hål här och där som inte borde vara där, någon avig maska som borde stickats rät eller tvärtom. Jag tror nog att det kommer att bli så, men då tänker i alla fall jag att det också är så livet är och att det kan vara bra ändå.

Karin Karlsson

Karin Karlsson

redaktionen@lokalpressen.se