Karaktären är väldigt löst baserad på den verklige Marty Reisman, en judisk skoförsäljare i 1950-talets New York med en dröm om att nå världstoppen i pingis och ta sporten till nya höjder i USA.

Marty är så att säga ung och kåt och skyr, ska det visa sig, inga som helst medel för att slå sig fram. Pingis hade låg status i USA på den här tiden, så sponsoravtal eller välskötta föreningar var inte att tala om.

Marty vill tävla i British Open, men har inga stålar till resan utan "rånar" i stället kassaskåpet på skoaffären i vilken han jobbar. Med färska rånpengar på fickan tar han in på lyxhotell i London, de andra spelarna bor i baracker, där han förför den bedagade filmstjärnan Kay Stone och pitchar en skruvad affärsidé för hennes stenrike make, penn-magnaten Milton Rockwell. Tillsammans ska de resa till Japan för pingis-VM, men Milton planerar en "riggad" match mellan Marty och japanske världsettan Koto Endo i syfte att fjäska för japanska storkunder. Föga förvånande ber Marty Milton dra åt helvete och hamnar i stället in veritabel cirkus av osannolika och direkt vansinniga händelser i jakten på medel för att ställa upp i VM.

I en oförglömlig scen rasar Marty rakt igenom golvet i ett badkar på ett sunkigt ungkarlshotell, ner i badrummet undertill där gangstern Ezra Mishkin av en ren händelse tvättar sin hund. Snart har han Mishkin efter sig då han spelar bort pengarna han tagit emot för att ta hunden till veterinär. Mitt upp i allt är Martys gamla flamma Rachel, utmärkt spelad av Odessa A'Zion, gravid med deras gemensamma barn.

Med "Marty Supreme" spinner regissör Josh Safdie vidare på samma tråd, den senaste var smått mästerliga "Uncut Gems" (2019), skriven med brorsan Benny Safdie, om juvelhandlaren och fifflaren Howard Ratner, briljant porträtterad av Adam Sandler. De är samma typ av skrupelfria drömmare, ytligt charmanta och talföra, begåvade rent av, men med en sanslös förmåga att sabotera för sig.

Safdie har redan gjort sig känd som Martin Scorseses kanske främsta arvtagare, en New York-skildrare av rang med en hatkärlek för metropolens rika utbud av fifflare, bluffmakare och smågangsters. Det är denna flora som befolkar "Marty Supreme", och även om Marty tycks vara kapabel att gå över lik, så är han inte utan samvete. I slutet ber han om ursäkt till den Internationella pingisfederationen: "Ni måste förstå, alla ser bara till sig själv där jag kommer ifrån", vilket sätter fingret på berättelsens sensmoral, en sublim kritik av det amerikanska samhällets tendens att premiera vassa armbågar och konkurrens.

Josh Safdie ger en mustig och underhållande skröna i "Marty Supreme", men ibland blir det rörigt – filmen är överbefolkad och understundom blir tokiga scener mest krystat effektsökeri i stället för intrigfördjupning. Valet att använda 80-talshits som kontrast till 50-talets New York var kanske en rolig tanke men funkar inte i praktiken. Bättre då med originalmusiken komponerad av Daniel Lopatin, vars synthiga ljudlandskap även berikade "Uncut Gems".

Det räcker till en svag fyra.

Aron Mikael Sik

aron.mikael.sik@lokalpressen.se