Men sommaren 2025 ställdes han inför sin svåraste motståndare. Det var inte Kiel eller Redbergslid – det var döden själv.

– Jag säckade bara ihop. En sekund var jag där, nästa var jag borta, säger Mikael till Lokalpressen när vi får en stund i ett ledigt omklädningsrum innan damlagets träning i Rosendalshallen.

Mikael och familjen hade just kommit hem från stranden i spanska Dénia. De hade badat, skrattat och planerat för lunch. Sedan blev allt svart.

– Familjen trodde först att jag skämtade. Jag är ju lite av en skämtare, men den här gången var det inget skämt, berättar han.

Två poliser som råkade vara i närheten inledde hjärt-lungräddning. Fler grannar kom till. Sammanlagt åtta personer turades om att hålla igång Mikaels hjärta i över 30 minuter.

– De höll mig vid liv tills ambulansen kom med hjärtstartare. På andra försöket fick de igång hjärtat. Det var ren tur – och fantastiskt arbete, säger han.

Sedan följde koma, intensivvård och ovisshet.

– Jag minns ingenting. Inte resan, inte dagarna innan, inte ens när jag vaknade. Det är som om någon suddat bort ett kapitel i livet.

När Mikael väl kunde resa sig igen var kroppen utmattad. Tio kilo lättare, revbenen trasiga efter HLR och en hjärna som behövde vila lika mycket som hjärtat.

– Att bara gå upp ur sängen var som ett träningspass. Jag var glad varje gång jag kunde ta några steg.

Han flyttades hem till Sverige, fick en inopererad hjärtstartare och började på hjärtrehabilitering.

– Jag har fortfarande hjärtrusningar ibland, men jag är tacksam för att jag lever. Läkarna säger att för varje minut utan hjärtslag minskar chansen med tio procent. Jag var borta i trettio. Så det här borde egentligen inte ha gått, säger han och ler.

Humorn är kvar, precis som värmen. Men något har förändrats.

– Jag säger att det här är Mikael 2.0. En uppgraderad version, skrattar han.

– Jag tar inte livet för givet längre. Jag försöker att inte oroa mig för allt som kan hända – bara leva, andas och vara tacksam.

Han har fortfarande inte fullt med energi. Trappor kan vara tunga, hjärnan tröttnar snabbare än förr. Men han är tillbaka i hallen – sitt naturliga element.

– Att få vara i omklädningsrummet, känna lukten av sporthall, höra tjatet – det ger energi. Jag är sjukt tacksam för det.

I dag är Mikael assisterande tränare för Redbergslids damlag i Allsvenskan. Det är hans tredje säsong.

– Jag har ju hållit på med herrhandboll hela mitt liv, men det här är något nytt. Tjejerna har ett fantastiskt driv. Det är roligt på ett annat sätt, säger han.

Han erkänner att han inte alltid kan bidra lika mycket som förr.

– Jag får vara den där gubben som står i hörnet och ger små tips. Det är okej. Bara att få vara med betyder allt.

När han blickar tillbaka på karriären är det ett ögonblick som alltid står kvar – våren 2004. Sävehofs första SM-guld.

– Det var ett helt makalöst lag. Kim Andersson, Jonas Larholm, Sandström, Atterhäll, Odén, Lennartsson… listan kan göras lång. Vi slog Redbergslid i tre raka finaler. Det var stort, säger Mikael.

Sävehof var då ett ungt lag med hunger, fart och självförtroende. Under tränaren Rustan Lundbäcks ledning vann de serien med 22 segrar på 26 matcher och skrev klubbhistoria när de besegrade mäktiga RIK i finalen med 28–18, 25–14 och 21–19.

– Jag tror inte någon riktigt fattade vad vi åstadkom då. Det var början på något stort.

Två decennier senare sitter Mikael i ett litet omklädningsrum i Rosendalshallen. Han skrattar, drar skämt, och klappar på bröstet där hjärtstartaren sitter inopererad.

– Jag är övervakad dygnet runt. Om hjärtat rusar, vet läkarna det direkt. Det känns tryggt.

Han vet att han haft en ofattbar tur.

– Om inte de där poliserna vetat vad de gjorde, hade jag inte suttit här. Det är så enkelt. Därför säger jag till alla: lär er HLR. Det räddar liv – jag är beviset.

Familjen har tagit det hårt, särskilt den yngste sonen.

– Han blir orolig så fort jag hostar. Men vi pratar mycket om det. Jag försöker vara öppen, inte gömma något. Det hjälper oss alla.

När Mikael pratar om framtiden blir han tyst en stund.

– Jag tar det dag för dag. Jag vet inte vad som väntar, men jag försöker se framåt. Jag har fått en ny chans, och den ska jag förvalta.

Han skrattar till.

– Jag är inte riktigt färdig än. Det finns mer att ge, både på planen och utanför. Men det här – det var den tuffaste matchen jag någonsin spelat.

Denny Bågenholm

denny.bagenholm@lokalpressen.se