JavaScript is disabled in your web browser or browser is too old to support JavaScript. Today almost all web pages contain JavaScript, a scripting programming language that runs on visitor's web browser. It makes web pages functional for specific purposes and if disabled for some reason, the content or the functionality of the web page can be limited or unavailable.
Krönika

När bakåtsträveriet segrar på teknisk knockout

Redaktionen
redaktionen@lokalpressen.se
2026-03-13 11:30
"På bilmarknaden blir någon ändå alltid blåst och det är lika bra att utgå från att det är du", skriver krönikören.

"På bilmarknaden blir någon ändå alltid blåst och det är lika bra att utgå från att det är du", skriver krönikören.

Denny Bågenholm

Och så stod jag där i egenskap av stenåldersmänniska. Igen. Den här gången hos en bilförsäljare med en nedkörd Volkswagen. Det finns en tyngdlös frihet i sådana ögonblick. Man är osårbar i sin jordfästa teknikurna, titanskyddad av sin egen uppgivenhet. Men i det här fallet lyckades jag oväntat få marknadskrafterna i gungning med en oavsiktlig vänsterkrok.

Jag skulle sälja min mammas gamla åk och valde att låta en firma hantera affären. Affärsman blir jag aldrig. Det där har livet lärt mig den hårda vägen och jag känner ingen prestigeförlust i att låta främlingar sälja mitt plåtskrot mot provision. På bilmarknaden blir någon ändå alltid blåst och det är lika bra att utgå från att det är du.

Bilen ifråga inköptes fabriksny 2007. Till morsans fasa var den utrustad med en CD-spelare, ett lyxattribut i hennes ögon (och öron) lika obegripligt som en askkopp på en motorcykel. Med en finansiell dåroperation avlägsnades bekymret och ersattes med kassettdäcket från hennes föregående bil. Ljudkälletransplantation i teknikfobins namn! Kassetterna (heminspelade BASF- och Maxellband på 60 respektive 90 minuter) fick ett nytt hem i ett splitternytt handskfack. Frid i kupén. Nu kunde mamma äntligen använda bilen.

18 år senare måste plåtskrället avyttras och uppgiften hamnar hos mig. Men på bara några veckor har jag drabbats av en enorm separationsångest. Det behövdes nämligen bara ett par vardagskörningar för att kassettspelaren skulle genomborra mig med Amors pilar. Som vålnader ur teknikdödens flyttkartonger fick mina egna kassetter plötsligt återuppstå och ljuda igen. Varje biltur blev en retrosafari på tonårssavannen. Soundtracket till högstadieförälskelser, luftgitarrorgier och folkölsfyllor mullrade i högtalarna på nytt. Därmed satt en nyfrälst och kärlekskrank förare bakom ratten. Och när jag svängde in hos bilförsäljaren den där egendomliga morgonen hängde ett musikkulturellt sorgflor över mitt ansikte. Jag bar samma känslostormar i kroppen som hundägaren på väg till Blå Stjärnan för avlivning.

Värderingsmannen kör en rutinmässig inspektionsrunda. Han är i 20-årsåldern, välförtjänt kaxig, och känner omedelbart att kunden doftar av hjälplös okunskap. Han fotograferar ur alla vinklar och klottrar i sitt protokoll. Samtidigt bjuds jag en invecklad föreläsning om fordonets obotliga uselhet. Jag nickar lydigt utan invändningar. Förödmjukelsen når sin klimax i en självgod utläggning om hur alla defekter möts i ett sambandsmönster och hur detta i sin tur pressar så gott som allt mätbart värde ur min bil. Han sitter på förarsätet och granskar instrumentpanelen. En sista punkt på checklistan! Och det är här som eländesflödet plötsligt tvärvänder:

”Och så en CD-spelare”, suckar han.

”Sådär. Då var jag färdig.”

Deus ex machina. Fred Flintstone 1. Framtiden 0. Jag kan inte dölja mitt hånflin när jag går bakom honom in på kontoret. Munnen svider och spänner som en fiolsträng från öra till öra. Men vid skrivbordet med pappmuggskaffet och försäljningshandlingarna har jag plötsligt samvetets och mammons spöken på var sin axel. De käbblar ilsket med varandra och kan inte komma överens. Jag har lärt känna den senare som ett avskyvärt kräk men just idag är hans slutplädering övertygande: I ett sentimentalt avskedsögonblick har en försäljare skändat något du älskar. Saken är klar: Jag säljer bilen utrustad med en CD-spelare. Samvetet tiger still.

Min oärlighet lär knappast ha påverkat struntsumman (3 500 kronor) som jag accepterade för att komma därifrån. Men existentiella insikter som denna kan utgöra delsegrar som är svårare att prissätta. Och i takt med att teknikutvecklingen spurtar fortare än folksjälen kan man i vansinnestempot konstatera en tydlig men oregelbunden rättvisa. Framtiden tar ut laget men det förflutna dömer fortfarande matcherna. Det räcker gott för mig.

David Hultén

Gästkrönikör, språklärare och Hovåsbo