Lollo Konnebäcks fingrar dansar över tangenterna. Melodin är munter, och han visslar i takt där han sitter vid den gamla flygeln från 1935 på Palladiums lilla scen. Bredvid honom står Staffan Nattsén – men melodin lättar inte på hans bekymmersrynkor.

– Det är så många som är oroliga nu för tiden, säger han och blickar ut över publiken.

Vi befinner oss i en tidskapsel. Året är 1940, och Staffan Nattsén och Lollo Konnebäck gestaltar två profiler från dåtidens Alingsås: doktor Iwan Bratt och musikern Torsten Rantzén.

Staffan Nattsén, Katja Kott Gustavsson, Thomas Liedström och Lollo Konnebäck i rollerna som doktor Ivan Bratt, Karin Boye, Palladiums vaktmästare och musikern Torsten Rantzén.

Matilda Falk

Snart trillar Katja Kott Gustavsson in på scen, som Karin Boye. Samtidigt faller manussidor ur hennes dystopi ”Kallocain” ut över scengolvet.

– Har ni inte hört? Det ryktas att den ryska flottan i morse lämnat Kiel, Rostock och Travemünde. Tysken är på väg hit, utbrister hon.

Det som följer är ett cirka en timme långt fyramannadrama där 1940-talets krigsoro vävs samman med Boyes dystopiska framtidsskildring.

– Vi har skapat en ramberättelse som utspelar sig i Alingsås med personer som levde här på 1940-talet. Sedan har vi plockat delar ur ”Kallocain” som vi väver in – framför allt scener där sanningsserumet används, berättar regissören Peter Wahlqvist.

Under veckan har föreställningen spelats för gymnasieelever som även läst romanen i skolan.

– Vi vill ge en bild av hur människor här i Alingsås, inte så olika dem själva, funderade över livet, människans framtid och demokratins betydelse. Samtidigt får de möta Boye och hennes verk, säger Staffan Nattsén, initiativtagare och medförfattare.

De kommande helgerna spelas föreställningen även för allmänheten. Publiken möts först av tidstypiskt fika på ”Kafé Boye” i foajén, innan de visas in i salen av Palladiums vaktmästare – spelad av musikern och debuterande skådespelaren Thomas Liedström.

– Jag och Staffan bor på varsin sida av Säveån och är båda kulturarbetare. Sedan saknades ett namn i ensemblen, och på den vägen hamnade jag här, berättar Liedström, som länge funderat på att stå på scen.

– Det är nog en liten dröm ändå! Att få pröva skådespeleri och tolka orden på nytt ska bli väldigt spännande, fortsätter han.

Vid flygeln sitter Lollo Konnebäck, som likt sin karaktär Torsten Rantzén är kyrkomusiker och ett känt ansikte vid orgelbänken i Alingsås. Han säger själv att han är hedrad över rollen:

– Jag trodde aldrig att jag skulle hamna i den här rollen, men när Staffan frågade blev jag oerhört glad. Jag kände också att det var en roll som passade mig.

Under repetitionen får ensamblen veta att den gamla flygeln Lollo Konnebäck sitter vid köptes 1935 och kvittot, som har hittats i arkiven, var signerat av självaste Torsten Rantzén. 

Matilda Falk

I ett gammalt notförråd i Christinae kyrka har han hittat Rantzéns gamla noter som nu används i föreställningen.

– Att få gestalta en berömd företrädare och föra hans tradition och musik vidare är naturligtvis jättehäftigt, säger Lollo.

När Katja Kott Gustavsson fick frågan om att spela Karin Boye tackade hon ja direkt. Som svensklärare återkommer författaren och hennes verk ständigt.

– Vi går ofta till Karin Boyes minnessten med våra klasser och läser hennes dikter. Det var inte svårt att tacka ja, säger Katja.

Inför rollen har hon bland annat läst biografier och lyssnat på radioinslag med Boye:

– Jag har läst om hennes barndom och resor, särskilt hennes tid i Berlin. Där klädde hon sig ibland som man och rörde sig i olika kretsar för att träffa likasinnade. Det var fascinerande.

Hon har även reflekterat över Boyes psykiska hälsa som sviktade under sin sista tid i livet:

– Särskilt i den här rollkaraktären tar jag med tiden när hon skrev ”Kallocain”. Jag upplever att hon inte mådde särskilt bra. Både tidens anda och det hon såg under sina resor – med diktatur, rasism och hur människans frihet förtrycktes – påverkade nog henne starkt.

Matilda Falk

matilda.falk@lokalpressen.se