Nyligen började mitt barn i förskoleklass på Sollebrunns skola. Med pirr i magen, höga förväntningar och många nya kompisar att lära känna. 28 stycken, närmare bestämt. Det går nämligen 29 barn i klassen. Mottagandet har varit hjärtligt och all personal vi har träffat ger intryck av både kompetens och en stor vilja att göra det bästa för våra barn.

Men hur en enda lärare, med hjälp av två resurspersoner som också förväntas hinna med sina tjänster på fritids, ska kunna ta hand om 29 sexåringar – och dessutom lyckas lära dem något – är en gåta för mig. Hur blev det så här? Förklaringen vi föräldrar får är kort och gott att ”påsen med pengar” tyvärr inte räckte till mer än en lärare.

Svaret kommer gärna ackompanjerat med en beklagande axelryckning. Men storleken på skolans pengapåse är väl knappast given av en naturlag, utan resultatet av en budget som gemensamt har beslutats av kommunens styrande? Man har prioriterat, och bortprioriterat.

Jag hoppas att de politiker som får vårt förtroende att styra kommunen efter valet menar mer med sina vackra formuleringar om skolan än så här. Att vi får en barn- och ungdomsnämnd som vågar reagera när ”påsen med pengar” uppenbarligen inte räcker till. Att vi får kommunalråd som även i praktiken prioriterar kommunens yngsta medborgare och skolpersonalen. Att just de här 32 sexåringarna ska kunna räkna med både stöd och stimulans i skolan. För i slutänden handlar det om att vi som bor i kommunens utkant ska välja att bo kvar här.

Förälder