Det är vår i Göteborg och vid Packhusplatsen kommer dofter från havet upp på land. Solen står högre än på flera månader och vid kajen till Maritiman hörs en sång i vinden.

”Viva l'amor, l'amor, l'amor. När allting faller ner. La liberté tiden är vår, viva l'amor!”

De engagerade rösterna bakom Medinas Melodifestivaldänga för några veckor sedan tillhör förskoleklassen från Skogomeskolan. I sina neonrosa västar väntar de på att klockan ska bli 09.30 och därmed gå ombord på ubåten Nordkaparen som ligger förtöjd intill Jagaren Småland.

– Förra veckan fick de prova på att segla, vilket de klarade galant. Vi märker så tydligt på gruppen att de blir starka tillsammans på ett annat sätt när vi kommer ut så här. Det är inte bara själva besöket de växer av, utan även allt runtomkring, som bussresan och deras samspel i olika lägen, säger Anna Hermansson, förskollärare och kulturombud på Skogomeskolan.

Efter några minuter av självunderhållning på kajen kommer Samuel Olsson, museipedagog på Maritiman, och presenterar sig för gruppen. Dagens planer avslöjas och förväntansfulla blickar går mellan de unga blivande matroserna. Bara minuter senare står de i led ovanpå utbåten Nordkaparen och får instruktioner av Samuel hur man tar sig ner i fartyget.

Frågor av olika slag kommer med jämna mellanrum, så även inför nedstigningen i ubåten. ”Går det att köra iväg med ubåten?”, ”Vad väger ubåten?” och ”När får vi glass?” är bara några av dagens viktiga frågor. Och Samuel svarar, med god pedagogisk förmåga, på alla barnens frågor.

– Ingen glass i ubåten! ropar han och klättrar vant ner för stegen.

Med hjälp av sin lärare Anna klättrar barnen ner ett och ett för den 13 steg långa stegen. En av pojkarna i gruppen får panik när det första steget ska tas på stegen. Han nästan flyger upp igen och ställer sig vid sidan om och låter andra gå före. Det ser tveksamt ut om han ska våga försöka igen, men efter några minuter ser man modet i hans ögon och han klättrar ner som om han aldrig gjort något annat.

– Man blir så stolt över barnen som övervinner sina rädslor om de bara får lite tid. Han hade det lite tufft vid seglingen i förra veckan också, men han löste det superbra efter en stund och växer för varje sak han vågar göra, säger Anna och ler medan hon hjälper en flicka som står på tur.

– Det luktar illa, säger Hanife och rynkar på näsan samtidigt som hon tar stegen ner under vattenytan.

Doften som vi alla känner väl inne i ubåten tycks väldigt bekant för den som varit i ett maskinrum eller i en bilverkstad. En kombination av olja, smuts och järn som är väldigt unik blir snart en ickefråga av barnen som fascineras av Nordkaparens innandöme.

– Jag är en superbra ubåtkörare, säger Zafa när hon tar plats vid rodret och lever sig in i styrandet.

Efter en kortare tur i ubåten är det åter dags att ta sig an de 13 stegen, men denna gång i motsatt riktning. Lekande lätt klättrar en efter en uppför stegen kraftigt påhejade av kamraterna nedanför. Väl uppe väntar en applåd för samtliga och glatt rör sig klassen mot Hamnfärjan Dan Broström, där experiment väntar tillsammans med Samuel.

Varje elev har ett antal bägare och redskap framför sig. Med nyfikna blickar och mycket energi kvar i kropparna lyssnar barnen på det mesta som Samuel säger och reagerar när han berättar att de ska göra en haloklin.

– En Hello Kitty? frågar en av tjejerna aningen skeptiskt och alla i rummet skrattar till.

En haloklin sker naturligt i våra vatten och är en gräns mellan vattenmassor av olika salthalt. Vattnet med mest salthalt lägger sig underst medan det med mindre salthalt lägger sig ovanpå. Detta blir mycket visuellt när barnen först blandar till bägare med saltvatten och sedan droppar i ett rosafärgat sötvatten som genast bekräftar Samuels tes.

– Om ni rör runt i glaset kan ni se att allt blandas, vilket händer i havet också. Med hjälp av vågor och stormar blandas allt och näringen från sötvattnet, som kommer från regnvatten via land ner i havet, når till djuren som bor på botten av havet, förklarar Samuel.

Ytterligare ett experiment genomförs med stor entusiasm och resulterar i varsin liten burk med oobleck som får tas med hem. Med kurrande magar greppar alla barn sina ryggsäckar och går ut på kajen igen för att äta sin medhavda matsäck.

Hur tycker du att det gick idag Samuel?

– Det gick bra. Det är fantastiskt roligt, om än energikrävande, att arbeta så här med barn. Men det ger så mycket att få vara med och skapa ett intresse för naturkunskap, samtidigt som vi bevarar ett kulturarv här på Maritiman. Genom att de får komma hit och själva känna lukterna och se med egna ögon sådant som annars är svårt att föreställa sig ger så mycket mer. Jag tycker att det är viktigt att arbeta med alla sinnen. Då blir viljan att lära sig ännu större, säger Samuel Olsson.

Och vad tycker ni om dagen Skogomeskolan?

– Jättekul! Hit vill jag gå igen, säger Hanife och ett rungande bifall kommer från de omgivande kamraterna.

– Detta kommer de att växa av. Bara själva grejen att ha varit nere i en ubåt lär bli något att skryta om efteråt, säger Anna Hermansson och kollegan Juliett Sundqvist leende.

Helena Fredriksson

helena.fredriksson@lokalpressen.se