Min son har nu fullgjort sin skolgång. Under den tiden fick han god hjälp av vården, men tyvärr brast stödet i skolan. Skollagen är tydlig: skolan ska skyndsamt identifiera elevers behov och ge stöd utifrån dessa, oavsett om eleven har en diagnos eller inte. Det är inte valfritt, och det ska inte kräva att en elev först kraschar. I vårt fall blev det just så.

Trots en gedigen utredning från vården, med konkreta rekommendationer till skolan, blev materialet mest en pappersprodukt. Beskedet vi fick var att ”behov tillgodoses av ordinarie lärare i klassrummet”. Men när stödet inte anpassas efter elevens faktiska behov, och när rektorer inte tar till sig den kunskap som vården redan tagit fram, då riskerar eleven att hamna i en situation som blir ohållbar.

Jag vill därför ställa några frågor som jag tror fler föräldrar känner igen: Om skolans insatser främst finns på papper men inte i praktiken – hur påverkar det eleverna? Om utvärderingar av stödinsatser görs för sent eller inte alls – vilken inverkan får det på elevens utveckling? Om en elev kraschar på grund av bristande anpassningar i skolan – vilket ansvar tar kommunen då?

För min son blev perioden av skolplikt en tid av tvingande närvaro i en miljö som inte var anpassad efter hans behov. Efter att skolgången avslutats är det vården som står för stödet. Kommunen har levererat skolgång – men inte det stöd som lagen kräver och som hade kunnat förhindra att han mådde så dåligt.

I insändaren lyfts kommunens satsningar, och det är bra att det görs mycket. Men det är också viktigt att tala om de elever som trots satsningarna faller mellan stolarna. För dem räcker det inte att systemet fungerar ”i många fall”. Det måste fungera i deras fall.

Min fråga till Härryda kommun är därför enkel: Vad gör ni för de elever som kraschar på grund av brister i skolan – inte på grund av brister i vården?

Engagerad pappa

Engagerad pappa