Eleverna fick också träffa andra gäster som berättade om mindfulness och yoga. Strax innan vi skulle avsluta med en av grupperna räcker en elev upp handen och ställer en fråga som visserligen inte handlade om bön – men det var en fråga jag aldrig någonsin fått förut, inte en enda gång under alla de här åren. Hen frågade vilken den största synden är.

Först blev jag helt tyst. En tanke på Jesu ord om att häda mot den helige ande for genom huvudet. En annan tanke var de sju dödssynderna. Ingen av alternativen kändes möjliga att förklara för en grupp 17-åringar på ett par minuter. Jag kände mig inte ens säker på att jag skulle lyckas räkna upp alla sju dödssynderna. Dessutom är de ju sju och inte en – så vilken skulle jag i så fall säga är den största? Medan jag satt där och hummade lite tveksamt så poppade bibelberättelsen om vad vi gjort mot alla dessa minsta, alla dem som behöver hjälp, upp i mitt huvud. Där står det att när Jesus kommer tillbaka kommer den avgörande frågan vara vad vi gjort för att hjälpa de allra mest utsatta. Jesus säger till och med att det vi gjort mot de sjuka, hungriga, hemlösa och fängslade – det har också gjorts mot honom. 

Så när jag till slut svarar så hör jag mig själv säga att jag inte vet säkert, men jag berättar berättelsen om de minsta för dem och avslutar med att jag tänker att den största synden är när vi slutar bry oss om varandra, när vi inte längre är beredda att hjälpa andra människor.

Eleverna lämnade klassrummet strax efteråt. Däremot lämnade frågan inte mig, utan har hängt kvar i mina tankar. Jag har läst en del om vad andra skrivit om synd och funderat ännu mer på egen hand. Jag ska inte trassla in mig i långa teologiska resonemang, men det grekiska ordet för synd betyder rent bokstavligt att missa målet. Någon annanstans läste jag att synd är det som kommer emellan oss och Gud. Utifrån att Jesus själv säger att det viktigaste budet är att älska så har jag landat i att den största synden rimligen borde vara att sluta älska, att sluta bry sig. I en värld där allt mer handlar om oss själva och vårt eget så är vi många som missar målet. 

Vi har precis gått in i fastetiden. I år började dessutom den kristna fastan och den muslimska fastemånaden Ramadan samtidigt. Religiös fasta handlar dock inte bara om att låta bli att äta utan också om reflektion och om vad vi kan avstå för någon annan, vad vi kan dela med oss av till andra. Det behöver inte handla om pengar; det kan också vara gemenskap, omtanke, tid. Du behöver inte vara troende för att fundera på den frågan. Att dela med sig och hjälpa varandra är också grunden för ett samhälle där det är gott att leva. Kanske kan du också fundera på om du har något du kan göra för att hjälpa en annan människa? Något du är beredd att avstå ifrån för någon annans skull?

Karin Karlsson

redaktionen@lokalpressen.se