Jag kände att jag måste försöka förmedla min oro till politiker runt om i Sverige för att något måste ändras annars går något viktigt förlorat.

Så här kommer det: Demokratin är inget vi bara har – det är något vi måste förtjäna och försvara varje dag. Den bygger på alla människors lika värde, rätten att ha en åsikt och möjligheten att kritisera makten. Men den bygger också på något mer: att de som fått förtroendet att styra faktiskt lever upp till de krav som demokratin ställer.

Och just nu är det befogat att ställa frågan: var är politikerna som gör det?

Vi behöver folkvalda som förstår att makt innebär ansvar. Att vara politiker handlar inte om att undvika granskning, utan om att tåla den. I en demokrati är fria och oberoende medier en förutsättning – inte ett problem. När politiker duckar intervjuer eller försöker misstänkliggöra journalistik för att slippa kritik, då sviker de sitt uppdrag.

Demokrati kräver öppenhet, inte undanflykter. Vi behöver också politiker som står för sina beslut. Alla prioriteringar innebär att något väljs bort – det är en del av verkligheten. Men då måste man också kunna förklara varför.

Att skylla ifrån sig, lägga ansvar på andra eller vägra erkänna misstag undergräver förtroendet. Det är inte perfektion vi efterfrågar – det är ansvarstagande. Och kanske viktigast av allt: vi behöver politiker som klarar av att föra en respektfull debatt. Under de senaste åren har vi sett allt för många exempel på motsatsen – personangrepp, härskartekniker och en retorik som handlar mer om att vinna poänger än att lösa problem.

Det duger inte. Att dumförklara meningsmotståndare eller väljare som ställer obekväma frågor är ovärdigt ett demokratiskt ledarskap. Sverige förtjänar politiker som kan visa att det går att vara oense – utan att vara osaklig eller respektlös. Demokratin kräver också ödmjukhet inför verkligheten.

Alla beslut får konsekvenser, och ibland blir de andra än man tänkt sig. Då krävs mod att ändra sig. Att envist hålla fast vid ett beslut trots att det visat sig skadligt är inte styrka – det är ansvarslöshet. Och så var det detta med fakta.

Vi behöver politiker som förstår skillnaden mellan åsikter och kunskap. Politiska beslut påverkar ekonomi, rättssäkerhet, miljö och människors vardag. De kan inte bygga på “eget tyckande”. De måste vila på fakta, forskning och expertis. När kunskapen är ofullständig måste man välja det minst skadliga alternativet – inte det mest ideologiskt bekväma. Faktaresistens hör inte hemma i ett land som vill kalla sig demokratiskt.

Till sist handlar det om anständighet. Ett samhälle håller bara ihop om vi ser varandra som medmänniskor – inte som motståndare. Politiker har ett särskilt ansvar att motverka polarisering, inte spä på den.

“Vi och dem”–retorik må vara effektiv kortsiktigt, men den undergräver tilliten som vårt samhälle vilar på. Med dagens hotbild mot Sverige behöver vi gemensamt känna ansvar för försvar och beredskap, men det gör man inte om man inte känner sig som en del av Sverige, eller hur? Därför måste alla partier ta ansvar för vilka de släpper fram.

Den som sprider hat, bryter mot lagar eller agerar ohederligt har inte i politiken att göra.

Förtroendeuppdrag kräver också personligt omdöme och integritet. “Svenska värderingar” diskuteras ofta. Men i grunden handlar det om något enkelt: våra grundlagar, i min mening det svenskaste vi har: Yttrandefrihet, pressfrihet och religionsfrihet. Rätten att tycka olika, tro olika och leva olika.

Att försvara dessa principer är inte en åsikt – det är själva kärnan i demokratin och det som gör Sverige till ett land värt att försvara.

Så låt oss vara tydliga: vi behöver politiker som tar ansvar, respekterar andra, lyssnar på fakta och står upp för demokratins spelregler. Inte ibland. Inte när det passar. Utan varje dag.

Frågan är inte om dessa krav är för höga. Frågan är varför de inte redan är självklara.

Emma Sundberg

Emma Sundberg