Barn och tonåringar borde få vara just det och inte – utom i undantagsfall – dömda brottslingar. Om ett barn/en tonåring hamnar i svårigheter eller till och med kriminalitet så har vi som vuxna misslyckats.

Vi alla har ett ansvar. Föräldrar, släkt, vuxna runtom, skolan, förskolan, ja alla vi som ser att något är på väg åt fel håll. Förr fanns ett ordspråk "det krävs en hel by att uppfostra ett barn" och detta gäller ännu. Men då gäller det att prestigen släpps från alla håll.

Det krävs relations skapande till personen det gäller. Det krävs att vi ser barnet/tonåringen. Kanske vi alla – inklusive jag själv – behöver lyfta blicken från telefonen och pratar istället. Vi kommer inte bli trevligt bemötta antagligen men om inte något radikalt görs så förlorar vi kampen.

Vi behöver bli mänskliga igen. Resurser behövs från alla håll. Samarbete behövs och välvilja att jobba ihop. Att som vuxen på fullt allvar inbilla sig att det kommer hjälpa med hot om fängelsestraff är lite märkligt.

De som är i farozonen skrattar bara och tänker att "jag åker ändå inte fast". Det får ingen att bryta ett farligt mönster för att välja att göra något bättre av sitt liv. För att lyckas med det behövs att vi ser varandra, gör saker för varandra och kort sagt inför mänsklighet i våra liv igen.

Eva Söderberg

Eva Söderberg