Var och en har sin alldeles egna livshistoria, sina erfarenheter och upplevelser som format dem och deras liv, sina relationer och sammanhang som de har varit en del av.

För en präst är det en självklar del av arbetet att möta sörjande människor och att hålla begravningar. Jag får ofta frågan om det är svårt. Det är det såklart ibland, vissa gånger så svårt att man inte förstår hur det ens är möjligt, men det är också en stor förmån och ett enormt förtroende. Att få ta del av alla dessa livsberättelser är något helt fantastiskt.

Ibland kommer jag på mig själv med att önska att jag fått träffa och lära känna de här personerna medan de levde. Att få vara med och ge dem som sörjer möjlighet till ett fint avsked och i bästa fall också kunna bidra med tröst och hopp mitt i sorgen är något jag är djupt tacksam över. 

Jag tänker att livet och döden i första hand inte handlar om ett före och ett efter, utan snarare att de existerar sida vid sida. Vi människor vet ju att vi kommer att dö någon gång. Det är ett faktum som gäller oss alla, utan undantag. Vi vet också att det kommer att komma dagar då döden på andra sätt gör sig påmind i våra liv, dagar när människor vi älskar och håller av drar sitt sista andetag här på jorden.

Ibland säger man att vi alla är lika inför döden, och det är såklart på ett sätt sant såklart, men samtidigt kan jag tycka att döden är djupt orättvis. Vissa människor lider och plågas. De längtar och vill inget hellre än att få somna in, men döden låter vänta på sig. Andras liv tar slut innan de knappt ens hunnit börja eller i alla fall långt innan de rimligen borde varit färdiglevda. Den sista tiden har jag hållit flera sådana begravningar. Begravningar som rimligen inte borde ägt rum nu utan först långt in i framtiden. Begravningar och livsberättelser som tangerar mitt eget liv och min egen berättelse. Jag märker att det gör något med mig. Det ger perspektiv och kommer nära på samma gång.

Det är på något vis som poeten Alf Henriksson skriver att: Ibland hejdar sig tiden ett slag och världen blir aldrig densamma mer. 

Det får mig att vilja krama extra mycket på mitt barn. Det får mig att känna att jag vill berätta för de människor som betyder mycket för mig att det är så. Det påminner mig om de människor som jag har sagt farväl till genom åren och får mig att känna en ännu djupare tacksamhet för dem som finns kvar.

Jag har tatuerat in en bibelvers på min ena överarm. Det står att kärleken är stark som döden. Jag menar att den är starkare än så, eftersom kärleken till en annan människa finns kvar även efter den människan har dött. Att kärleken gör att de lever vidare inom oss. Att kärleken håller dem vid liv när vi delar minnen och berättar deras livsberättelser för varandra. Att kärleken aldrig tänker låta döden få sista ordet.

Karin Karlsson

redaktionen@lokalpressen.se