Under vintern och våren har årskurs fyra arbetat med ett omfattande läs- och skrivprojekt som resulterat i en egen bokrelease – komplett med faktatexter, fantasiberättelser och haikudikter. För eleverna har resan varit både lärorik och inspirerande. För läraren Anna-Karin Morkvist har den varit ett exempel på vad som händer när läsning och skrivande får ta plats på riktigt.

– Vi bygger texter på samma sätt som en möbelsnickare bygger ett bord. Snickaren väljer vilket material som passar bäst – skribenten väljer sina ord. För att bordet ska bli stabilt krävs det att man förstår vad som behövs: spik, ben, skruvar. På samma sätt behöver skribenten förstå vilka delar som krävs för att skapa en hållbar text – ord, meningar och struktur. Snickaren fogar samman delarna till ett funktionellt bord, skribenten fogar samman sina delar till en välbyggd text. Det är så vi ser på skrivandet, säger Anna-Karin Morkvist.

Projektet har pågått sedan november och byggt på tre typer av texter: faktatexter om djur, berättelser om en magisk dörr och slutligen korta haikudikter.

Arbetet började med faktatexterna, där eleverna valde ett djur att fördjupa sig i. De läste, samlade information, plockade ut stödord och skrev egna texter som samlades i en gemensam bok. Men snart fick fantasin ta ännu större plats.

– Det var när vi började skriva om den magiska dörren som det verkligen tog fart. Alla fick hitta på sin egen berättelse, men vi hade åtta gemensamma kapitelrubriker, berättar en av eleverna.

Bakom dörren kunde vad som helst hända – från att möta nissar och tigrar till att träffa på Mr. Beast, King Kong eller en karaktär med hemliga krafter. Vissa skrev tillsammans men ur olika perspektiv, vilket krävde planering och samarbete.

– Det var lite svårt att synka ibland, men också roligt. Vi ville att våra berättelser skulle hänga ihop, säger en elev.

Med hjälp av checklistor fick eleverna stöd att planera varje kapitel, men fick ändå friheten att tolka innehållet själva. Många valde att lägga till bilder för att förstärka berättelsen – bilder de själva valt ut för att passa handlingen.

En av projektets grundidéer har varit att läsning och skrivande hänger tätt samman. I klassrummet har högläsning, parläsning och gemensamma textsamtal varit en del av vardagen. Eleverna har haft egna exemplar av boken “I väntan på mitt ovanliga liv” av Pär Sahlin, som de läst tillsammans med läraren.

– Boken har inga bilder, men eleverna har skapat sina egna världar i huvudet. Det visar hur stark fantasin är när man läser på riktigt, säger Anna-Karin.

Det har inte bara handlat om att förstå berättelsens innehåll, utan också om att se hur text byggs upp – med inledning, handling, klimax och avslut. Genom att läsa, skriva och ge varandra respons har eleverna utvecklat en djupare känsla för språkets möjligheter.

– Jag brukar säga att vi tränar våra ”läsmuskler”. För precis som med allt annat blir man starkare av att träna. I dagens skärmintensiva värld är det viktigare än någonsin att orka läsa längre texter, säger Anna-Karin.

Föräldrarna har varit delaktiga under hela resan. Eleverna har läst hemma varje dag och fått hjälp att utveckla både läsförståelse och läslust.

– Jag läser nästan varje kväll nu, säger en elev. Förut var jag inte så bra på att läsa, men nu har jag blivit mycket bättre.

När romanerna var klara gick eleverna vidare till att skriva haikudikter – en traditionell japansk diktform med 5–7–5 stavelser. Fokus låg på stillhet, natur och att uttrycka mycket med få ord.

– Det var svårt men kul. Man lär sig att tänka efter hur man uttrycker sig, säger en elev.

Vissa skrev dikter på engelska, inspirerade av haikupoeter från 1800-talet. Det blev ett nytt sätt att tänka kring språkets form och innehåll – och ännu en chans att utmana sig själv som skribent.

När böckerna till slut var tryckta och bokreleasen ägde rum på skolan blev det tydligt hur mycket arbetet betytt – både för eleverna och deras föräldrar.

– Att skriva för en verklig mottagare gör hela skillnaden. Det ger mening, säger Anna-Karin.

På plats kunde man bläddra i böckerna, läsa berättelserna och se de egenskapade illustrationerna. För eleverna var det en bekräftelse på att deras ord spelar roll.

– Jag ville fortsätta skriva hela tiden. Jag tänkte på min berättelse även när jag gick till matsalen eller la mig på kvällen, berättar en elev.

Skrivandet har blivit något mer än ett skolämne – det har blivit en del av elevernas identitet. Flera uttryckte att de vill fortsätta skriva, kanske till och med bli författare i framtiden.

– Man ska inte sluta skriva, för då blir man sämre. Man måste hålla igång det, säger en av eleverna klokt.

Anna-Karin Morkvist är noga med att poängtera att projektet inte ersatt det ordinarie läromedlet – snarare har det kompletterat och fördjupat undervisningen. Genom att gå utanför ramarna har hon skapat en miljö där alla elever, oavsett nivå, fått möjlighet att växa.

– När de knäckte koden för hur man skriver en berättelse, då släppte det. De blev friare, mer kreativa – och kunde börja hjälpa varandra. De som tidigare varit osäkra blev plötsligt inspiratörer för sina kamrater.

Och det är kanske just där styrkan i projektet ligger: I känslan av att det går. Att man kan. Att ord och meningar inte är hinder, utan byggmaterial för något större.

Eller som en av eleverna själv uttryckte det:

– Det är kul att skriva så bra att man själv vill vara med i berättelsen. Då vet man att man lyckats.

Denny Bågenholm

denny.bagenholm@lokalpressen.se